Kongo-Kinshasa

Landet skapades som "Kongostaten" (eller "Fristaten Kongo") på 1880-talet på initiativ av den belgiske kungen Leopold II, som drev Kongo som sitt eget privata företag. Hans livsverk var skapandet av Kongostaten. Via ett privat bolag exploaterades Kongo med Henry Morton Stanley som främste agent. Den officiella målsättningen var från början att skapa ett frihetligt mönsterrike i det på naturtillgångar rika landet. I verkligheten var målet att berika sig med vilka medel som helst.

Det uppstod emellertid internationella protester på grund av den omänskliga behandlingen av den infödda befolkningen i samband med utvinningen av rågummi. I Belgien anklagar en parlamentarisk utredning 1906 kungen för att ha misskött Kongo. Det visar sig senare att kungens rovdrift på naturtillgångarna, främst naturgummi och elfenben, halverat landets befolkning - ett folkmord på cirka 10 miljoner människor.

Leopold tvingades träffa ett avtal med den belgiska staten att Kongo, som varit hans privata egendom, istället skulle bli en belgisk koloni, och så skedde kort innan hans död 1909.

År 1908 blev landet officiellt en belgisk koloni. Belgiska Kongo saknade helt demokratiska institutioner och stod under total och direkt politisk kontroll av den belgiska regeringen. En del ekonomiska och sociala reformer genomfördes dock. Läkarstationer etablerades i alla större byar och i storstäderna fanns välutrustade sjukhus. Man lyckades bland annat utrota sömnsjukan i landet. Järnvägar, hamnar, gruvor, plantager och industrier gick bra och på 1950-talet var Kongos BNP den högsta i Afrika.

1952 författade generalguvernören Petillon en skrivelse till myndigheterna i Belgien i vilken han förespråkar rösträtt och andra medborgerliga rättigheter för kongoleserna. Om inga reformer genomförs kommer vi att förlora denna rika koloni förutspådde han. Petillon fick visst stöd från några progressiva parlamentariker men regeringen motsatte sig alla genomgripande demokratiska reformer som man menade bara skulle "destabilisera regionen".

Belgien hade aldrig någon långsiktig vision för Kongo; motvilligt genomförde man vissa smärre politiska förändringar och 1959 tvingas den belgiske kungen acceptera självständighet för Kongo. Rundabordssamtal mellan inhemska politiska ledare och representanter för kolonialstyret följde året därpå.

År 1960 hölls parlamentsval och samma år utropades landet som självständigt under namnet Republiken Kongo. Eftersom även Franska Kongo antog namnet Republiken Kongo när det blev självständigt så kom de båda länderna allmänt att benämnas efter sina respektive huvudstäder: Kongo-Léopoldville och Kongo-Brazzaville.

Under de två första veckornas självständighet gjorde arméstyrkor landsomfattande myteri mot presidenten och provinserna Katanga och Sydkasai utropade sig som oberoende. Ett inbördeskrig bröt ut och kom att bli en av de svåraste internationella konflikterna på 1960-talet.

Utbrytarrepubliken Katanga besegrades först 1963. Rebelledaren Moise Tshombe tvingades fly men återvände året därpå och insattes som kongolesisk premiärminister.

År 1966 ändrades landets officiella namn till Demokratiska republiken Kongo och man bytte namn på landets städer: Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville Kisangani, Elisabethville Lubumbashi, Jadotville Likasi och Albertville Kalemie. Sjöarna Albertsjön och Edwardsjön på gränsen emellan Uganda och Zaïre bytte namn till Mobutusjön och Idi Aminsjön.

År 1971 bytte man åter namn på landet, denna gång till Zaïre (som man redan ändrat Kongoflodens namn till). Joseph Mobutu som var president och premiärminister antog namnet "Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga" (översatt: "Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och obändliga vilja att vinna går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår"), normalt förkortat till Mobutu Sese Seko. Förnamnet Joseph strök han som varande alltför europeiskt. Det majestätiska namnet ackompanjerades av den leopardskinnshatt som Mobutu sedan alltid bar.

År 1990 utropade Mobutu "tredje republiken" och aviserade demokratiska reformer men behöll själv makten. Missnöjet bland medborgarna växte och 1992 bröt kravaller ut.

Laurent Kabila bildade 1996 Kongos befrielsearmé (ADFL). ADFL-rebellerna i östra Kongo, som till stor del bestod av tutsimilis, tog till vapen mot president Mobutu och jagade honom i landsflykt 1997. Landet återtog namnet Demokratiska republiken Kongo och Laurent Kabila blev president.

Laurent Kabila mördades 2001 och hans son Joseph Kabila utnämndes till statschef tio dagar senare. Decenniers vanstyre och en svagt utvecklad nationskänsla i den kolonialt skapade, konstlade statsbildningen talade mot en stabil, fredlig utveckling.

År 2006 höll Kongo sitt första demokratiska val, med flerpartisystem, sedan självständigheten 1960. Nära tiotusen politiker tävlade om de femhundra platserna i parlamentet medan det i presidentvalet fanns trettiotre kandidater att välja emellan.

Joseph Kabila vann 45 procent av rösterna i presidentvalet och hans huvudmotståndare, vicepresidenten Jean-Pierre Bemba fick 20 procent. Eftersom ingen presidentkandidat fick över 50 procent av rösterna så hölls en andra valomgång mellan Kabila och Bemba senare samma år. Valmyndigheten meddelade att Joseph Kabila vunnit presidentvalet med 58,05 procent av rösterna mot Jean-Pierre Bembas 41,9 procent.

De östra delarna av Kongo-Kinshasa drabbades svårast av det blodiga inbördeskriget. Det är också där som våldet oftast har fortsatt efter det officiella krigsslutet. Rebellsoldater anförda av den före detta arméofficeren Laurent Nkunda intog 2006 staden Sake i Norra Kivu-provinsen, i östra Kongo efter eldstrid med arméförband och en indisk FN-styrka.

Det sägs och skrivs ofta att det finns två förklaringar till striderna. Den ena är att Nkunda och Rwanda vill försvara tutsierna i östra Kongo mot en fortsättning av det folkmord som skedde i Rwanda 1994. Förövarna av detta folkmord flydde till Kongo och är fortfarande verksamma där. Det finns tutsier och hutuer både i Kongo och Rwanda. Den andra förklaringen är att kampen egentligen handlar om de rikedomar (främst mineraler) som finns i östra Kongo. Försvaret av tutsierna är bara ett svepskäl, säger de som hävdar att denna förklaring är den rätta.

Landet har egentligen stora förutsättningar att bli ett välmående land, men krig och korruption under många år har dramatiskt försämrat ekonomin. Skatteintäkterna är låga, statens utgifter höga och utlandsskulden växer. Folket lider av hungersnöd och sjukdomar. Med hjälp av bland annat IMF och Världsbanken ska man försöka vända den ekonomiska utvecklingen, den informella sektorn stora storlek gör detta svårt, mycket ekonomisk verksamhet sker utan statens inblandning.

Korruptionen har också lett till att många lycksökare inom begagnade flygplansbranschen flyger inom landets gränser då järnvägs- och vägnätet är i dåligt skick, bland annat har flygplansmodellen AN-8 som inte längre har tillstånd av Antonov att flyga förekommit. Många flygplanskrascher har inträffat på grund av detta. En stor del transporter sker också på floderna. Nästan all elektricitet framställs av vattenkraft, vilket är gynnsamt för miljön.

Relaterade länkar

• Kinshasa Tourism
  
• Bonoboincongo.com
  
• Introducing Democratic Republic of Congo (Lonely Planet)
  
• Democratic Republic of the Congo Travel guide (Wikitravel)
  

Visum

Resevarning utfärdad

UD 2012-07-10

Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Demokratiska republiken Kongo.
Utrikesdepartementet avråder därtill från alla resor till provinserna Nord- och Sydkivu, inklusive provinshuvudstäderna Goma (Nordkivu) och Bukavu (Sydkivu).
Ursprungligt beslut om avrådan togs den 13 oktober 2006. Avrådan gäller tills vidare.

Läs mer om avrådan på Sveriges ambassad i Kinshasas webbplats