Nigeria

Den tidigaste kända civilisationen i det som i dag är Nigeria var Nok-folket, som 500 till 200 f.Kr. upprätthöll en järnålderskultur på Jos-platån. Mellan 700- och 800-talen e.Kr. var nordöstra Nigeria en del av Kanem-Bornu-riket. Det var här som islam på 1000-talet introducerades i Nigeria. Mellan Kanem-Bornu och de stora rikena Songhai och Mali låg sju stadsstater, däribland Kano, Zaria, Gobir och Katsina. Hausafolket var regionens främsta handelsfolk och deras språk spreds över norra Nigeria.

Under 1200-talet invandrade nomadfolket fulanierna från väster. Detta folk växte gradvis till både numerärt och styrkemässigt och i början av 1800-talet hade man tagit över stadsstaterna, sedan man segrat i det jihad som utropats av imamen Usman dan Fodio. Under trycket från fulanierna kollapsade Kanem-Bornu-imperiet under 1840-talet. Fulanierna upprättade även sultanatet Sokoto. Härifrån spreds islam söderut in i det skogrika Yorubaland, där yorubafolket under 1300-talet skapat de mäktiga kungarikena Benin och Oyo.

I slutet av 1400-talet bosatte sig först portugiser och sedan holländare, fransmän och engelsmän i kusttrakterna som slavhandlare. Mäktiga hövdingar sålde en mängd yorubaer och iboer som slavar till främlingar. År 1807 förbjöd Storbritannien slavhandeln och tvingade därigenom såväl infödda som européerna att i stället handla med varor, i synnerhet palmolja. Handeln med slavar upphörde emellertid helt först vid århundradets mitt.

År 1861 annekterade Storbritannien Lagos och hela Nigerias kust gjordes 1885 till brittiskt protektorat, sedan européerna delat upp Afrika mellan sig vid Berlinkonferensen.

1886 bildades det brittiska The Royal Niger Company, för att erövra och exploatera regionen. År 1899 övertog den brittiska regeringen styret av Nordnigeria och gjorde området till protektorat. Nigeria började nu ta form, och 1906 sammanslogs Lagos och protektorat Sydnigeria. 1914 förenades norr och söder till protektoratet Nigeria.

Efter världskrigen tilltog den nigerianska nationalismen, inspirerad främst av ibofolket. Många års förhandlingar följde mellan den brittiska regeringen och tre nigerianska partier: Norra folkkongressen (NPC), Aktionsgruppen (AG) och Nationella medborgarrådet (NCNC). Man enades om att Nigeria skulle bli en parlamentarisk federation och 1959 hölls parlamentsval. NPC fick egen majoritet men valde ändå att samregera med NCNC.

1960 blev Nigeria självständigt. Den nya staten var förbundsstat med vidsträckt självstyrelse i tre, senare fyra, regioner. Detta innebar dock inte att de gamla motsättningarna mellan landdelarna upphörde. Folket i landets norra delar, dit den politiska makten var koncentrerad, hyste misstro mot folket i söder, och dessa å sin sida ansåg att de islamiska hausa-fulani-folken var reaktionära och hindrade Nigerias utveckling. Iboer och yorubaer litade inte heller på varandra. Den tändande gnistan kom i januari 1966, då några unga ibo-officerare störtade förbundsregeringen i en militärkupp och general Ironsi blev statschef. Några månader senare blev han själv mördad vid en ny kupp och ersattes av den kristne generalen Yakubu Gowon. Mellan 10000 och 30000 iboer dödades, och omkring 1 miljon flydde från regionen.

I juni 1967 utropade överste Odumegwu Ojukwu östregionen (Ibo) till en självständig stat, Biafra, med huvudort i Enugu. Detta ledde till ett våldsamt inbördeskrig, som varade 196770. Man vet inte med säkerhet hur många som dog under kriget, men översteg troligen en miljon. Kriget var en av de mest tragiska händelserna i Afrikas senare historia. Den påföljande svältkatastrofen blev mycket uppmärksammad internationellt. I januari 1970 fick Biafra ge upp sin självständighet och Ojukwu tvingades fly till Elfenbenskusten.

Efter Biafras sammanbrott organiserade en rad länder ett stort hjälpprogram i kampen mot svälten och nöden i området. När kriget upphört förverkligades planerna på de 12 staterna, och Biafra blev en av dessa. Den ekonomiska och politiska återuppbyggnaden fortsatte under ledning av Gowon och med stöd av en stark ökande oljeproduktion, som placerat Nigeria bland en av världens största ledande oljeproducerande länder. President Gowon störtades 1975 i en militärkupp. Efter fyra års militärstyre genomfördes 1979 allmänna val och en civil styrelse återupprättades. President blev Alhaji Shagari, ledare för det huvudsakliga högerorienterade och pro-västliga nationella partiet.

En ny konstitution antogs 1999. Övergången till civilt styre gick helt odramatiskt. Den nya regeringen har stora uppgifter framför sig, bland annat att återuppbygga ekonomin som raserats av korruption och vanskötsel och att se till att de långvariga etniska och religiösa motsättningarna i landet kan överbryggas.

Nigerias befolkning består av över 250 olika folkslag och stammar, som var och en talar sitt språk eller dialekt. De tre huvudgrupperna är hausa-fulani i norr, yoruba i väster och ibo i öster. Några andra folkgrupper är: ljaw, kanuri, ibibio och tiv.

Inom landet förekommer många språk. De tre största är hausa som förekommer huvudsakligen i norr, yoruba i söder och ibo i sydost. Dessutom mer än 200 andra språk. Räknar man in mer utpräglade dialekter kommer man upp emot 300 olika. Det officiella språket inom statsförvaltningen är engelska.

Relaterade länkar

• Nigeria Travel Information (Lonely Planet)
  
• Nigeria Tourism Development Corporation
  
• Nigeria Direct
  

Visum

Resevarning utfärdad

UD 2012-05-04

Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till norra Nigeria (delstaterna Adamawa, Borno, Yobe, Gombe, Taraba, Plateau, Bauchi, Jigawa, Kano, Katsina, Kaduna, Zamfora, Sokoto, Kebbi, Niger och Kogi) samt även till de i Nigerdeltat belägna delstaterna Abia, Bayelsa, Delta, Akwa Ibom och Rivers, inklusive Port Harcourt.
Vidare avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till delstaten Imo.

Läs mer om avrådan på Sveriges ambassad i Abujas webbplats