Tänkte bara ge min syn på tåget som jag kom 2,5 timmar föör sent med idag.
Halmstad - ”Borås”
Helt nersläckt, helt mörkt. Utanför, 200 meter bort flyter trafiken, man ser tomma bussar. Men ändå stämningen hålls uppe, folk pratar, hetaste ämnet är dagens elektronik. Hur man kommunicerar, hur man kontaktar varandra. SMS, MMS, Iphones, datorer och webkameror.
Det är en självklarhet i dagens läge men kanske inte lika självklart 1983, året jag föddes.
Åter till resan, tanken var att jag skulle åka från Halmstad 16:02 till Varberg, därifrån till Borås och vara framme 18:02. Istället sitter jag 5 mil utanför Göteborg och klockan visar 17:50. Man tyckte de va jävligt irriterande runt 17:20 men nu så här en halvtimme senare har antagligen de allmänna lugnet sjunkit in och man bryr sig inte riktigt. De börjar faktiskt bli kallt men de är ingen som kommer avlida, en självklarhet. Man famlar efter efter kaffet och en unge skriker 10 meter bort. Människor som inte känner varandra har börjat prata med varandra, batteri nivån sjunker sakta och stadigt mot noll procent, en procent var 5 minut ungefär. Man märker att beredskapen är riktigt dålig för detta. På min biljett står följande ”misat sitt buss 350 kan åka på dena biljet om han vil kontakta 031-086****” med snirkliga bokstäver. Komiskt med tanke på artikeln jag läste om hur rekryteringen av personalen på SJ:s tåg går till, de är intervjuer och uttagningar i klass med idol (Tv- programmet). Ändå kan inte konduktören enkel grammatisk korrekt svenska. Nu kom även beskedet om att vi kommer sitta här 45 minuter till och klockan är 18:10. Som pricken över i:t missar jag festen ikväll, det är ju inte de värsta som hänt men att sitta här med kalla fötter (bokstavligen) och inga pengar, de är fan inte kul. Hemma har dom självklart ingen dator (som förövrigt gick sönder för ett par dagar sen) så dom kan inte föra över pengar. Dagens teknik är superb så länge den fungerar men när den fallerar så sitter man i skiten.
Planen just nu är att min moster som bor 4 mil från Göteborg ska hämta mej på Nils Ericsson terminalen när jag väl kommer fram, typ 20:00. Trafiken flyter fortfarande 200 meter bort på vägen, tomma bussar passerar med 20 minuters mellanrum men vi här sitter ovanligt stilla. Skrikande barn, visslande fjortisar håller sinnet vaket. Folk ska gå på så kallade toabesök för att kunna röka. Strandsatt i ett tåg kan man kalla detta men ändå. 18:37, tillbaka från piss o rök paus.
Syftet med allt skrivande är att skicka in det till Metro, låta dom redigera skiten och få plus poäng hos svenska läraren. Men nu när de här har tagit såpass lång tid att de börjar bli sysselsättning och lite hjärta i det hela. Den allmänna stämningen har väl sjunkit lite. Man kan säga att den sjunker i takt med graderna i tåget. Nu när de har gått 45 minuter sen de sa att tåget skulle få fart igen har de börjat snackas om det hela. Ett av de skönaste fenomenen är ändå att folk pratar med vem som helst. Man kan tänka sig att de är sysselsättning men det jag tror är den främsta anledningen är att människorna kan inte se varandra. Det medför också att man inte kan bedöma på utseende, klädsel eller ålder. Klockan 19:00 tänds nu belysningen på tåget, killarna i vagnen bredvid sjunger och hejar , antagligen ölen som hjälper till. Det är fredag, det är kyligt och folk vill hem klockan är 19:05... fortsättning kommer.
Belysningen består av mobiler
Underhållningen består av prat datorer och mobiler
Värmen består av kaffe och gnuggande händer
Jag kom fram 20:03 och var hos min moster som jag blev tvungen att övernatta hos 21:13.
Och jag vet att de är skitdåligt skrivet tack så mycket