Ett omtvistat ämne, särskilt illustrerat genom Estoniakatastrofen. Som uppvuxen och boende i kustmiljö, med nära anknytning till havet, finner jag det naturligt att betrakta havet som en värdig sista viloplats. Det har på västkusten, sedan urminnes tider, varit en acceptans för havet i detta avseende.

Bärgning av förlista fartygsvrak, inkl de olyckliga offren, har ingen historisk bärighet, såvida man inte haft direkt kustnära förlisning, där man med lätthet kunnat lokalisera vraket. Havet ger och havet tar...

Upplevde i s m Estonia, att det fanns väldigt starka krafter som stred (strider?) för bärgning *till varje pris*. Hade en känsla att majoriteten av de mest drivande *full respekt* anhöriga var inlandsbor, t ex Dalarna m fl inlandslokaliseringar.

Den dagen liemannen kallar, skulle jag inte ha något emot att askan återbördas till havet, platsen för vårt ursprung...


=====================================
Egen framgång är guld värd, andras motgång heller icke att förakta
=====================================
*Håll dig till ämnet*Lyssna på ljudet av vågskvalp*

Som du säger så finns det stora lokala skillnader mellan hur man tar hand om sina döda, även inom ett land som Sverige. Begravningsritualerna skiljer sig mycket även på gravsättningar i mark från det ena stället till det andra. Jag förstår att "inlandsfolk" kan tycka att det är hemskt att deras anhöriga ska få ligga på havets botten när de inte har någon som helst tradition av det.

I en så stor färjekatastrof med offer från varstans så blir det ju givetvis ett stort problem... Vilken vilja går först?

Personligen bryr jag mig inte ett dugg om min kropp efter döden. Det spelar ingen roll om jag får veta om att jag ska ligga i en grav eller på en soptipp när jag dör.

Askan min får gärna spridas över vågorna, det är en vacker gest för de efterlevande (om de skulle tycka att minnet av mig var värdigt detta). De som talar om att dumpa kroppar i havet har aldrig sett pirålar in action.
Visa Blue Planets avsnitt med pirålar för Britney Spears, så får hon en idé om vad 'nasty' egentligen betyder. Eller var det Shakira?

Helt rätt.
Som göteborgs- och tjörn-bo har jag all respekt för havet. Havet är också, med sina "levande" rörelser, en bättre kyrkogård än någon gräsmatta där man stoppat ner lite stenar.
Men jag kan ändå förstå att inlandsborna inte förstår det fina i det här, då det borde kännas som att slänga bort kroppen såpass långt iväg att minnesstunder blir väldigt komplicerade. För mig som alltid har sett havet som en självklarhet som alltid finns där på något sätt skulle det dock vara en angenäm viloplats.
Respekten för denna jordens mäktigaste kraft har jag väl fått dels från min farfar, som var fiskare, och dels från mammas släkt, som alltid har bott på västkusten.

Havet inspirerar, förnöjer och skrämmer.