Jag är less som fan att bo i en svensk liten skitstad nu. Jag måste iväg så snart som möjligt för att uppfylla mina drömmar. Jag har jobbat ihop pengar och nu känner jag mig redo för att ge mig iväg. Dock, känner jag mig noll redo på vissa plan.

Ni kan tycka att jag kanske borde ge mig iväg på småresor eller resa runt lite i världen för att få erfarenhet. Men jag känner inte riktigt att jag har tid med detta och att jag vill flytta härifrån så fort som möjligt. Livet bara rinner iväg och jag måste ge mig iväg nu för att kunna nå mina drömmar och jag måste ta tag i det nu om det ska bli av.

Frågan är, hur fan ska man börja planera? Jag har aldrig rest i hela mitt liv och känner mig så sjukt okunnig. Finns det kunskapsböcker, coacher, hur gjorde ni första gången ni gav er iväg? Sedan har jag ytterligare ett problem. Jag måste resa själv. Någon som upplevt detta utan att dö av ensamhetsångest? Jag är rädd men samtidigt väldigt förväntansfull. Det finns inget annat alternativ än att resa ensam då alla vänner vill åt olika håll, antingen bosätta sig eller bara resa och hitta plugg eller jobb i länder som erbjuder det som de är ute efter.

Lite inspiration från erfarna är jag ytterst tacksam över!

Hmm, min första utlandsresa själv, gick nog helt förjävligt men samtidigt var den helt underbar. Jag växte verkligen som person då, så tycker faktiskt du ska ge dig iväg.
Första gången jag reste själv så var jag 19, och stack till London, med bara en flygbiljett, lite kläder och en svensk chokladkaka. Inget mera. Innan så var jag skitnervös, trodde folk skulle råna mig, eller att jag skulle bli ihjälslagen eller något sådant, eller att jag skulle få övernatta i en park. Jag hade en fördel dock, jag "kände" (internetkontakt) en person där.
Möttes på flygplatsen av min internetkontakt, och han tog mig till British Museum då jag ville se den + aldrig i livet att jag tänkte vara ensam med någon jag inte träffat IRL förut. Allting gick väl bra i början fast det inte blev mycket prat, och sen så stack jag till ett vandrarhem i centrala London, där jag sov i sovsal. Tro mig, det var ruggigt att sova där, och engelska frukostar är inte direkt nyttiga, massa sylt och vitt bröd.
Jaja, ska snabbspola resten, hade ett par bra dagar då jag upptäckte London, de flesta var trevliga (bortsett från en och annan sur affärsinnehavare) och lärde känna min internetkontakt bättre, och dagen innan jag skulle åka hem så blev vi ihop. Detta var den underbara delen.

Den helt förjävliga delen var att det blev något krångel med mina flygbiljetter på hemvägen. På en fredag också, vilket är rent överjävligt, och jag kunde inte boka ny biljett heller. Var tvungen att åka till Svenska Ambassaden för att få hjälp där, men det var stängt och öppnades inte förrens på måndagen. Och ingenstans hade jag att sova + mobilen dog. Så jag fick sova över hos min pojkvän (som hade varit det mindre än ett dygn) och träffa hans mamma och hela köret. Inte direkt det första man vill göra. Efter helgen så åkte jag på nytt till Svenska Ambassaden och satt där i ett par timmar medan de försökte fixa hjälp. Fick också ladda mobilen och mamma kunde skicka över pengar så att jag kunde köpa ny flygbiljett. Tyvärr så var det absolut inte tillräckligt mycket då detta var i januari/februari och ingen har väl tillräckligt med pengar då. Så jag fick ta bussen till Danmark. Så jag bussade genom England, åkte genom tunneln till Frankrike där bussen också blev genomsökt eftersom de trodde de fanns bomber (muslimsk man hade tagit bilder i tunneln..). I Bryssel så fick vi gå av 2 på natten eller nåt, och vänta på nästa buss till Tyskland och Danmark. En timme senare så kom bussen och då fick man äntligen sova...eller ja, slumra lite i stolen. I Tyskland så blev bussen genomsökt igen och den mat jag hade blev stulen, sen efter jag sprungit och köpt ny mat så kunde bussen åka vidare till Danmark. Ja, allt gick som smort i Danmark och jag tog tåget över till Sverige, och kom hem, efter ha suttit i en buss i ett och ett halvt dygn.

Hmm, min historia kanske är lite avskräckande, men det var lärorikt. Mina tips är 1) se till att du alltid har så mycket pengar på dig så att du kan komma hem igen. 2) Ta med dig en adapter. Död mobil är absolut INTE kul. 3) Ska du nödvändigtvis åka till Tyskland, var beredd på matstölder. 4) Skaffa European health insurance card (kan beställas på försäkringskassan och gäller i tre år). 5) Undvik att åka med muslimer, allting tar tredubbelt så lång tid när de är med där. 6) Ska du till London, så var beredd på att det inte finns några soptunnor där alls...jag såg 1...bara. 7) Många vandrarhem är rätt så kalla och fuktiga, så om du har plats och tänker sova där, ta med filt. 8) Det finns många fördelar med att resa också. Ha kul och gör sådant du tycker är kul, och besök ställen du vill se.

Tack så jättemycket för ditt inlägg. Visst lät det ruggigt men ändå häftigt och lärorikt på samma gång. Som en film typ!

Faktum är att jag vill bli skådespelare, orimliga krav javisst men hellre dö av att jag försökt med maximal anstängning. Och för att uppnå åtminstone trädtopparna måste jag ge mig iväg och eventuellt bosätta mig.

Varsågod, det är en av de mer lärorika upplevelserna i mitt liv. Kommer säkert flera senare då jag fått smak för att resa (kommer snart resa igen), men det är verkligen kul, bara man vet vad man gör.

Hoppas din dröm om att bli skådespelare lyckas, friskt vågat så är hälften vunnet som det så fint heter.

Jag röstar för Peking, Kina. Allt är så otroligt enkelt här! Du kan få i princip vilket jobb du vill för ett kinesiskt företag vilket är otroligt schyst om man vill prova på ett nytt yrke! Staden fullkomligt exploderar så fort går utvecklingen här. Det poppar upp nya byggnader varje dag! Om du vill veta mer om Peking och hur det är att leva här kan du titta in på min blogg:

http://gonetochina.blogg.se

Låter som sunda målsättningar du har, och även om du inte blir den nya Johnny Depp så kommer resan säkerligen stärka dig som person. Jag är av tron att det är resan som är det viktiga, inte målet. Min första längre resa blev även till större delen själv, vilket inte ens var den ursprungliga planen. Den resan tog mig över Ryssland, in till Mongoliet och vidare söderut genom sydostasien, den smått klassiska backpacker-rutten bland oss européer. Och en liten avkrok till Korea där jag och min vän fick bo hos en schysst korean vi träffade på båten. Det var även i Korea som min vän åkte hem efter en månad.

Så, där satt jag ensam på ett hostel i Seoul, med gott om pengar och världen vid mina fötter. Jag kunde åkt hem, fegat ur. Jag bokade flyg till Guilin i södra Kina, det såg så fantastiskt ut på bild så det fick det bli. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så väl med att resa själv, jag fortsatte i 2œ månad till och träffade mycket människor - vilket jag personligen älskar. Människor fascinerar mig. Så vill du träffa människor är en resa på egen fot nästan att rekommendera. Första dygnet kändes ohyggligt spännande men samtidigt väldigt tomt, jag hade ingen. Andra dygnet träffade jag tre schyssta holländskor och efter det rullade allting bara på.

Jag tror personligen att just sydostasien är en bra mjukstart på reselivet. Det är oerhört enkelt att resa där och lokalbefolkningen är trevliga om än inte alltid vana vid turister. Det finns platser på jorden som kommer få dig att tappa hakan och jag hoppas du hittar just dina såna platser på din resa.

Sammanfattningsvis så har jag aldrig känt mig så ensam som när jag reste själv, matförgiftad på ett risigt hotellrum i södra Kina och ingen att prata med, ett hål i marken som toalett och knappt kapabel att få tag i vatten. Det är i såna stunder du stärker din karaktär anser jag, det är såna stunder du Aldrig, i princip, kommer uppleva här på hemmaplan. Sverige, och västvärlden är för bra.

merra:
När du säger att du träffade mycket människor, hur gjorde du det, och vilka människor?
Intressant läsning iallafall.

Sett till kvantitet så på hostel/bar'er/stranden. Man kanske slår sig ner hos ett gäng i baren och småpratar lite när man kommer fram, sen är isen bruten liksom. Det viktigaste är att bryta isen bara, det är få fittor som reser runt på det här viset måste jag säga.

De jag mestadels hängde med träffade jag på bussresan till orten i fråga, där har man tid att prata och lyssna och känna av ifall personen verkar vara en skön lirare att resa ett tag med. Efter 12-24 timmar på en buss blir man vänner typ. Samtalsämnen kommer naturligt då det aldrig är en normal bussresa. Antingen super chauffören, barn sover på bussgolvet, någon gubbe kliver ombord med 24 plaststolar som han lägger i mittgången. En annan fraktar en stock på bussen. De flesta har stories från sin egen resa och i princip alla är väldigt glada att ha någon att prata med då förvånansvärt många reser ensamma de med. Efter bussresan är väl att åka på någon grupputflykt som hostel'et arrangerar, t.ex. en båttur ett par dygn eller äta gemensam middag nånstans.

Tar du jobb på en bar på någon strand så sköts den sociala biten automatiskt. Arbetsuppgifter är ofta att gå runt på stranden och prata med folk och dela ut flyers för att locka dem till just 'din' bar till kvällen. När folk sen kommer dit känner de igen dig och ja, det hela blir bara bra.. fast rik blir man inte.

Jag var aldrig på någon ort där jag var den enda turisten, i en by i Laos bodde det dock endast fem andra turister så där kanske man inte träffar så många men de få som var där delade jag en fin måltid och promenad i trakten med. Men jag är av typen som inte mår så bra psykiskt utan mänsklig kontakt regelbundet, så jag ser till att ta kontakt.

Människorna jag träffade var mestadels andra backpackers från västvärlden. Framförallt britter och australiensare, föga förvånande. Träffade fyra svenskar under dessa månader.

Jag hade aldrig vågat åka ensam från början, men nu blev det som det blev.

Givetvis är det stunder då man kan känna sig jävligt ensam.