OBS! Varning för Wall of text. En humoristisk krönika författad efter en resa i vårt sydligaste landskap.

Scania, som det så fint heter på det latinska språket, består av en halvö som även utgör den sydligaste spetsen på den stora skandinaviska halvön. På denna mycket tätbefolkade och uppodlade halvö bor de flesta av de så kallade skåningarna. En del av dem har emigrerat till andra delar av landet eller till och med utomlands i vissa fall, men som regel är dessa skåningar mer lokalpatriotiska än de övriga av Sveriges folkslag och flyttar ogärna till andra städer eller regioner. "På den plats man är född trivs man mer än bra" brukar skåningen säga.

Skåningarna är skilda ifrån Hallänningarna genom den stora Hallandsåsen, från Smålänningarna genom ömsesidigt förakt och fruktan och från Blekingarna genom de djupa gränsskogarna.
Man kan grovt dela in den skånska rasen i fyra underarter: skogsskåningar, slättskåningar, österlenare och nordvästskåningar. Jag presenterar dem i nämnd ordning.

I landskapets nordöstra del, vid gränserna mot Småland och Blekinge, lever de så kallade skogsskåningarna. Själva kallar dom sig för Göingar. De skiljer sig från de övriga skåningarna genom att de är anmärkningsvärt flitiga, rediga och företagsamma. Detta kan delvis förklaras med att det sedan urminnes tider förekommit giftermål på bägge sidorna om gränsen, och att skogsskåningarna då begåvats med småländskt blod och arvsanlag, delvis med att naturen påminner mycket om den i Småland och därför tvingat dess invånare att anpassa sig efter de kärva livsvillkoren. I Göinge är småföretagarandan mycket utbredd och folket arbetsamt och plikttroget. Då de inte jobbar tycker de mycket om att ägna sig åt jakt och fiske, sysselsättningar som är vanliga även längre norrut i Sverige. Personlighetsmässigt är de flesta gladlynta, humoristiska och lätta att ha att göra med. Tungomålet är även fullt förståeligt även för en svensk från andra delar av landet.

Sydväst om skogsskåningarnas land breder sig den stora skånska slätten ut sig. Där lever slättskåningarna, som på alla sätt skiljer sig ifrån sina släktingar i landskapets nordöstra del. Slättskåningarna är buttra, dryga, sävliga, oföretagsamma, hemfallna åt dryckenskap (de äldre) och åt ohämmat knarkande (ungdomen). Moraliskt och intelligensmässigt är de så väsensskilda från skogsskåningarna att det är svårt att tro att de tillhör samma folkgrupp. Slättskåningarna vet inte vad jakt och fiske är, deras stora nöjen är logdans och brännvinsdrickande. Jorden i regionen är bördig vilket förklarar varför den är så hårt uppodlad. Men det har historiskt sett alltid varit en liten grupp av godsägare och patroner som ägt nästan all jord, och slättskåningarna har arbetat som drängar och pigor åt dessa. Detta kan delvis förklara deras sävlighet och dåliga arbetsmoral - de har aldrig ägt jorden och produktionsmedlen själva utan bara löneslavat åt kapitalägarna. En betydande minoritet har dock försörjt sig som oberoende torpare, vilket i stort sett inneburit att de gått och släppt väder på en korsvirkesinramad gårdsplan och matat gässen medan den ledbrutna hustrun hackat i den lilla åkerplätten under råkornas överinseende. En äkta skånsk torpare är dock omåttligt stolt över sin miserabla livsstil. Språket som talas här är i princip obegripligt till och med för en skogsskåning, än mindre för en svensk. Det låter som om de har satt morgonens grötportion i halsen och nu försöker harkla loss den.

När det bjuds till fest, eller "Gille" som skåningen säger kan man vara säker på att bli serverad brännvin i ymnig mängd och så kallad "Spiddekaga", en oformlig koloss av socker och äggvita som insvept i rosa och vit glasyr tar upp halva matbordet. När skåningarna äter denna bryter de bara loss bitar med händerna och stoppar i munnen helt utan bordsskick.

I slättskåningarnas land finns till och med en stad av något så när storlek. Den heter Malmö men kallas för "Maalmööeee" av de lokala invånarna. Staden är belägen precis intill Öresund och är ansluten till det danska fastlandet av en bro som invånarna är mycket stolta över. Via bron förses staden med så väl hasch och andra droger från Danmark och kontinenten samt illegala invandrare. Andelen invandrare är för övrigt mycket hög i Malmö och de har på sina håll börjat konkurrera ut de ursprungliga Malmöiterna, som flytt fältet till närbelägna orter som Svedala och Staffanstorp. Brottsligheten och narkotikamissbruket är utbrett i staden. Förutom bron finns i staden även en ful spiralformad byggnad, av invånarna kallad "Turning Torso" som syns vida omkring på den platta slätten.
Alldeles norr om Malmö finns en mindre stad vid namn Lund. Här är stämningen trevligare och koncentrationen av uppsvenskar hög tack vare det anrika universitetet. Staden har även en mycket pittoresk gammaldags bebyggelse med domkyrkan som främsta sevärdhet.

Öster om slättskåningarnas land ligger Österlen, där de märkliga österlenarna lever. De delar i stort sett slättskåningarnas negativa egenskaper men är ännu värre och näst intill miserabla till sin karaktär. De är långsinta, elaka och otroligt misstänksamma mot främlingar. I de isolerade byarna är inaveln utbredd och resande i området kan ofta observera klungor av så kallade EPA-raggare, som iförda volvokepsar och sydstatströjor blänger imbecillt och fåraktigt provocerande på främlingar, hängandes utanför den lokala matbutiken eller korvkiosken. I stora skaror kan de även bli kaxiga men ett resolut och handlingskraftigt beteende brukar alltid skrämma bort dem. Rattfylla och skräpmat tillhör livsstilen här.

I motsats till dess invånare är Österlen ett otroligt vackert, nästan sagolikt landskap med lövskogar, stränder, böljande kullar och åsar och en insjö, Vombsjön. Sjöar är annars ganska sällsynta på halvön jämfört med i övriga Sverige. Det är en stor paradox att ett så vackert landskap kan ha så sorgliga invånare.

Så har vi då kommit fram till den avslutande underarten, nordvästskåningarna. Om dem finns inte så hemskt mycket att säga, men de påminner ganska mycket om hallänningarna till sin karaktär, vilket sannolikt beror på giftermålsutbyte över gränserna. Annars utgör Hallandsåsen en naturlig barriär som nordvästskåningarna sällan forcerar om de inte måste, och vice versa. Invånarna är inte lika sävliga som slättskåningarna och inte lika inavlade som österlenarna, men kommer inte upp i de föredömliga göingarnas nivå. Dialekten är i stora drag begriplig även för en uppsvensk.

Naturen i regionen är förhållandevis anonym och intetsägande. Bjärehalvön längst i nordväst är dock vacker och sevärd.

Trevlig läsning.
Jag är själv skåning, vi är ett stolt folk och är stolta över vår kultur och vårt språk.
Visst kan skåningen vara lite sur och butter men han är också rak och ärlig.
Våra skånska kvinnor är också stolta skåningar och kan kanske uppfattas som lite hårda och osympatiska för en svensk, men innerst inne är dom helt underbara