Det här är helt enkelt om min och Pörnies resa från Perhentian Island till Kambodja.


Klockan är 13:00 den 5 April och jag sitter på en halvdassig busstation i kuala besut, efter en märkbart lugn resa med båt över havet som skiljer perhentian island och kuala besut åt. Min bättre halva är på matjakt. Vid sidan om mig, på andra sidan vägen, sitter ett gäng prat och skrattglada taxichaufförer, som verkar fylla dagen med småprat och gapskratt på en lagom hög decibelnivå, inget man stör sig på med andra ord. Vi kom hit för cirka en halvtimme sen och lyckades ganska snabbt fixa oss två bussbiljetter för 88 ringit, och väntar alltså på bussen som ska ta oss till Malaysias huvudstad, nämligen kuala lumpur, som inte är helt okänd för oss. Och mitt i skrivandets stund kommer Pörnie småspringandes med en påse i handen och ler det vackraste leendet jag någonsin skådat. Hon berättar hysteriskt, samtidigt som hon skrattar, hur besöket på restaurangen gick till. Hur hon stressade in, fram till disken, frågar i hast om dom har take away. Till hennes lycka svarar dom att det har dom, och märker på hennes sätt att prata och kroppsspråk, att tid är inget hon just nu har gott om. Dom slänger ihop en mie goreng till henne super fort, så fort att hon ger dom 3 ringit i dricks.

Denna resa vi bestämt oss för att göra, är väldigt impulsiv och därav illa planerad. Vårat startskott bestod av endast två båtbiljetter från perhentian till kuala besut. Vi bestämde oss för att försöka oss på en lite mer äventyrlig resa på marknivå, till skillnad från innan då vi bara bokat en flygbiljett, och efter några timmar på ett hemskt plan vara framme. Kan även tillägga att jag är ganska flygrädd, så att resa med buss, båt, tåg och allt vad som tillåts att transporteras med på marken, kändes ganska skönt. Även om tiden man reser skiljer sig markant från flyg.

Nu sitter vi på bussen, som ska ta cirka 8 timmar. Men om det är något jag har tagit in, begrundat och accepterat är att när dom säger en uppskattad tid som en resa ska ta, får man alltid ta det med en enorm nypa salt och själv plussa på ett dussin timmar till. Skillnaden från när vi åkte hit, till Kuala Besut, för drygt en vecka sen, är att nu reser vi på dagen och inte på natten. Ska bli spännande och se vad lite dagsljus kan göra med en bussresa.

Kuala Lumpur.
Bussresan gick bra, förutom dom gånger chauffören fick flipp och tyckte det kändes som en brilliant idé att påbörja en omkörning mitt i en kurva och med mötande trafik. Det var några gånger jag trodde slutet var nära, som när vår buss började måtta fart för att köra om en söndagsglidare, samtidigt så tänkte rallykalle bakom oss att varför inte smälla två flugor i en smäll? Tänkt och gjort, rallykalle kör om både söndagsglidaren och våran buss samtidigt.
Dagsljuset gjorde inte mycket för resan, då man är lika stillasittande på dagen som på natten i en buss. Men att få se lite nytt landskap och natur är ju alltid intressant.
En bra sak med resan, den gick snabbare än förväntat, till och med kortare tid än vad som tidigare sagts. Jag vet inte, kanske tur den här gången, eller så har vi bara haft ren otur med alla andra buss/båtresor. Jag röstar på det andra.
Nu sitter vi på Burger King på KL sentral, kl är 22:21. Jag är döhungrig då jag endast ätit frukost, samt en massa chips och mentos under bussresan. Humöret är på gränsen mellan ett halvtomt glas eller ett halvfullt glas. När vi kom fram till KL sentral hade vi förhoppningar om att få besked att ett tåg skulle gå inom kort, vilket vi fick. Woho! Glaset är halvfullt nu! Så nu väntar en tio timmars lång tågresa från kuala lumpur till padang besar, där vi kommer få byta tåg.

Padang Besar.
Tågresan gick bra och tog ganska precis 10 timmar. Återigen en tumme upp till Malaysias trafik-tidsoptimister 👍. Dock inträffade en olycka på tåget jag inte varit med om på 20 år. Jag har ingen förklaring till denna beklagliga händelse. Innan jag somna så var allt lugnt, förstår ni? Om jag hade känt lite tryck på blåsan hade jag gått och uträttat mina behov innan sömn. I alla fall så vaknade jag av en blöt pöl i min bädd och insåg till min stora förvåning och fasa, jag hade kissat i säng. Hela min värld bröt samman när detta faktum slagit rot. I stundens hetta var allt jag kunde tänka på hur fan detta hade kunnat ske. Försökte i all hast hitta en förklaring, samt lite panikslagen började mitt hypokondrikerstadie arbeta. Lugnade ner mig då jag insåg att jag var den enda som var vaken på hela vagnen, kunde andas ut och börja tänka ut en plan för att lösa denna situationen på bästa möjliga sätt. Först gick jag och tömde blåsan till max, sen väckte jag Pörnie och frågade om hon hade ett extra täcke, för jag hade kissat ner mig. Hon skrattade lite tyst och gav mig en filt. Tog fram ny tshirt, nya kallingar och ett par mjukisbyxor. Svirade om och bäddade om sängen med sängkläder från sängen snett över mig, som var tom, rullade ihop mitt nerkissade bäddset och la på den tomma sängen. Gick än en gång på toa försökte några gånger till för att verkligen tömma maximalt. Gick och la mig igen, "pinsamt" ekade i mitt huvud, somnade om ganska snabbt.
Vaknade runt 9 tiden, försäkrade mig med en snabb koll att inte samma olycka inträffat igen. Vände mig om med förväntningarna det stod en klack med människor som enbart väntat på att jag ska vakna för att dom då ska kunna skratta ut mig. Det var tomt när jag vände mig om.
Pörnie klättrade ner, och la sig i britsen och vi båda började skratta hysteriskt åt händelsen inatt. Haha, jätte kul.
Men inte nog med det. När vi sitter på tågstationen i Padang, och vi precis tagit varsin munk och en kaffeshake, så självklart inträffar nästa incident. Jag slår ut den knappt rörda kaffeshaken rakt på mina byxor. Så där sitter jag, luktar kiss och lägger till en extra lukt av kaffe, då tittar jag och Pörnie varandra och brister ut i döskratt igen, dock är jag en aning lättirriterad. En dusch hade varit på sin plats.
Men men, hänga läpp tar oss inte snabbare fram. Mot tåget som ska ta oss till Hatyai. 11:20 ska vi va på rull står det. 13:10 rullade ett tåg in på perrongen, som ser ut att just ha åkt igenom en krigszon. Hoppar på tåget, och vi får vänta uppskattningsvis 1 timme till innan tåget gör ett plötsligt skutt framåt, för att sedan sakta glida tillbaka till sin tidigare placering. Precis som om lokföraren bara jävlades med oss. Men att sitta still på ett tåg i Padang är inte alls som i Sverige, på dessa tåg fanns en fungerande AC, vilket underlättade det hela. 10 minuter till, sen var vi på rull. 1 timme till Hatyai! Woho!

Bra skrivet, underhållande. Skriv gärna mer framöver. ..
Malaysia tillhör mina favoriter. Kambodja $$$$ förlovade land. Vart ska ni?

Fortsättning
internet dog när jag höll på med inlägget förut

Hatyai.
Denna relativt korta tågresan gick ju bra, inga kissincidenter 😅 Vi spelade kort, jag förlorade, vi spelade inge mer kort.
Nu är vi alltså i Thailand och inte i Malaysia. Vi föreställde oss massa millitärer med dragna vapen som skulle föra alla turister till gränskontrollen, men istället satt eller låg alla millitärer på bänkar och verkade ha fullt upp med att göra ingenting. Vi gled förbi med våra väskor utan någon som helst passkontroll eller diverse, endast några ihärdiga taxichaufförer som erbjöd sig att köra oss till Bangkok, vi tackade vänligt nej. Istället sprang vi till närmsta, kanske inte bästa, matställe och beställde in varsin pad thai, som faktiskt var otroligt god. Första riktiga måltiden sen vi lämnat Perhentian. Efter det var det dags att växla ringit till bath, och därefter tillbaka till tågstationen och köpa oss två biljetter till bangkok. Sagt och gjort, för 1810 bath fick vi två britsar på nedra plan, samt att tåget kommer ta 17 timmar. Halleluja! Dock gick tåget kl 18:45, inte så farligt lång väntetid. Mot en supermarket för att införskaffa oss förnödenheter bestående av godis, chips, vatten och dasspapper. Så nu sitter vi här på stationen, dricker varsin kall latte och väntar ivrigt på att få gå ombord på tåget.
Nu sitter vi på tåget och väntar på att få åka.
En nämnvärd händelse som skedde mellan kaffedrickandet och tågsittandet, hände på samma café som vi drack vårat kaffe på. Jag tänkte, att beställa in lite mat innan påstigning kändes som ett alldeles utmärkt val. Halvvägs in i deras "kök" plus lite hojtande och viftande med armarna fick jag tillslut en av personalens uppmärksamhet, som förövrigt inte förstod ett enda ord på engelska. Jag tar fram en meny och pekar klart och tydligt på "shrimp fried rice". Deras meny var uppbyggd på det sättet att på ena sidan stod det på thailändska, och på andra sidan stod det på engelska. Jag pekade först på shrimp fried rice på engelska sidan (nummer 2 på menyn), pekade sedan på nummer 2 på den thailändska sidan också. Efter att jag repeterat denna rörelse, samt mening, några gånger verkar hon tillslut förstå, jag vill beställa 1 portion shrimp fried rice. Hon springer ut från cafét, för att springa in till deras granne som verkar vara en riktigt restaurang. Efter ett tag kommer en kille fram, som också jobbar på cafét, och frågar vad jag beställde för något, även hans engelska är väldigt begränsad, då jag får återigen upprepa, precis samma sak som med den kvinnliga servitrisen, cirka fem gånger innan han också förstår. Det han inte verkar förstå är att jag redan har beställt denna maträtt, för han springer ut till deras frys, tar fram en fryst portion shrimp fried rice, slänger den i micron och serverar. Efter cirka 2 minuters tveksamt ätande, kommer en servitris in från den, tidigare nämnda, riktiga restaurangen med en portion "chicken sausage fried rice" till mig. Den manliga servitrisen springer fram, dom växlar några thailändska meningar och sedan ställer han samma fråga igen, vad beställde jag? Jag får för femtonde gången säga klart och tydligt "SHRIMP FRIED RICE" och samtidigt peka på menyn. Kvinnan från den riktiga restaurangen verkar iallafall förstå engelska bra, och kan dra slutsatsen att dom på cafét beställt fel. Alla tittar på varandra, sedan på den första kvinnliga servitrisen,* som rycker på axlarna och uttrycker ett "ouh ouh".
När jag nästan ätit klart den halvdassiga frysmaten, kommer den manliga servitrisen fram återigen, och allt börjar om på nytt. Nu börjar vi på riktigt undra om nykterhet/drogfrihet kanske inte är hans starka sida, eller om han bara råkar vara otroligt dum i huvudet. Han går återigen till frysen, tar fram en till portion av samma innehåll och sätter sikte mot den riktiga restaurangen. Nu viker Pörnie in och säger till han att vi redan fått våran mat, och att vi inte beställt någonting mer. Han tittar på henne, nickar, lägger tillbaks påsen i frysen, och går in på cafét igen. Skumt ställe de där, för er information så heter det "The Train Coffee". Jättegoda caffe latte, som gick att beställa utan besvär, men skippa maten där. Nu åker vi framåt.

Fortsättning

Bangkok, en shot och en inte normal kaka.
Nu är vi i Bangkok, äntligen framme tänker vi. Vi kastar oss på billigaste tuktuk och säger "Ta oss till Chomp!"
Chomp, är inte bara ett frukostställe eller en bar, utan det kan nog utan tvekan vara det bästa stället i hela Bangkok. Man börjar dagen stadigast med en helt fantastisk continental breakfast på Chomp, sitter och småtjötar lite med ägaren, Gilly, som ger de bästa tips och tricks-råden för en resenär. När vi besökt Bangkok tidigare, var startskottet för varje dag en frukost och småtjöt med Gilly på Chomp.
När glider vi in på Chomp, med en månads mellanrum från de senaste besöket, och dom i baren utbrister med största leende på läpparna "YOURE BACK!!". Alla tittar på varandra med ett brett smil. Här behöver vi inga menyer eller repetitioner på vad man vill ha. Vi säger direkt "two contitental breakfasts and two latte". Än så länge har inte Gilly synts till, så vi sätter oss ner, får in den mest behövliga frukosten på länge, slänger oss hejdlöst med ansiktet först ner på tallriken och börjar gluffsa i oss. Måste sett ut som att vi inte ätit på en månad. Då ser vi Gilly hoppa ur en taxi, och när hon får syn på oss genom fönstret, ler även hon brett. Hon släcker ciggen snabbt och springer in till oss och hälsar oss välkomna tillbaka, tar en egen stol och slår sig ner vid vårat bord och vill att vi ska berätta allt om våran resa so far. Pörnie och Gilly börjar genast "prata", prata på det sättet som endast två tjejer kan göra när dom inte träffats på länge, decibelnivån stannar dock nere. Jag fokuserar på min frukost. När Pörnie berättar om själva resan hit, bussresan, tågresorna, och hatyai, stelnar Gilly till. Hon spärrar ögon på oss och frågar om vi fick våra pass stämplade, vi tittar på varandra och Pörnie säger nej. Då blir Gilly i princip galen och då trillar poletten ner för mig också. Vi befinner oss just nu illegalt i Thailand. Hur viktig en stämpel i passet är, var något som vi begravt långt in i våra hjärnor. Vi ger våra pass till Gilly, som hastigt bläddrar igenom för att dubbelkolla att det inte finns någon stämpel där, hon springer till sin telefon, ringer några samtal till migrationsverket, jag springer till viman guesthouse, som ligger precis runt hörnet, för att dumpa av våra väskor, går tillbaka.
Gilly fixar en taxi åt oss och skickar oss raka vägen till migrationsverket. Nu börjar vi förstå vikten av detta misstag, då vi kanske kommer behöva åka tillbaka till den malaysiska gränsen, gå över gränsen, få passet stämplat, gå tillbaka till Thailand och få en till stämpel, och sedan tillbaka till bangkok. Total resetid 34 timmar tåg + väntetid, hallefuckingluja!
Framme vid migrationsverket. Först får vi snacka med en kvinna, som knappt kan engelska, hon tror först att vi befunnit oss i Thailand illegalt i nästan en hel månad och börjar skrika att vi ska betala massa pengar. Efter en noggrann koll genom passen igen, samt våra tågbiljetter, ser hon att det inte stämmer. Vi har varit i Thailand i ett dygn, vi förklarar att tåget inte stannade på gränsen, och att vi trodde dom stämplade våra pass i hatyai. Hon säger åt oss att åka tillbaka till Malaysia och sen tillbaka till Thailand. Vi säger nej, det tänker vi inte göra. Mest för att få prata med någon som inte sitter i stora salen och har lite mer koll på engelska, samt kanske kan dra i lite fler trådar. Efter mycket om och men får vi gå igenom den stora hysteriska salen, in i en mindre sal, gå igenom säkerhetsbandet som avskiljer besökande och staff, alltså får vi passera en skylt där det står "Staff only". Mycket lugnare och inte alls många besökare. Äntligen tänker vi, får vi träffa någon med lite mer makt så att säga. Vi får träffa en snubbe iförd Hawaiiskjorta, hajkbyxor och flipflops. Vi förklarar än en gång situationen, han ser mer och mer bekymrad ut och säger "I will call a guy", JAA! tänker vi. Efter att dom konverserat en stund och skrattat lite, lägger dom på. Han säger att vi måste omedelbart åka tillbaka till Malaysia och få en stämpel på gränsen. Jag frågar en sista gång om det verkligen inte går att lösa på annat sätt. Han beklagar och säger att det går inte.
Med hängande läppar, halvkrassligt humör och en känsla av skit lämnar vi migrationsverket och tar en taxi tillbaka. Vi gör ett snabbt sjukhusstopp för att kolla mina fötter, som fått några infekterade sår. Besöket går snabbt och smidigt och gör mig en påse med medicin rikare och 700kr fattigare. Vid denna punkt är vi väldigt lättirriterade och säger inte så mycket. Tillbaka till khaosan road för att äta lite, sen till vimans för en dusch och lite facebookande. Nu bestämmer vi oss för en sak, vi stannar i Bangkok inatt, berusar oss under kvällen, och tar nya tag imorgon. Sagt och gjort, med trötta steg styr vi skutan mot Chomp och möts av Gilly i dörren. Vi tar en cigg och berättar att vi måste resa tillbaka till gränsen mellan Thailand och Malaysia och sen tillbaka. Vi ser väldigt trötta och nedstämda ut. Vi går in och ska beställa varsin skitstor öl, när Gilly säger till oss, "nej, följ med här" Vi får sätta oss vid hennes bord, där några andra sitter och snackar. Hon häller upp varsin turkiskpeppar shot, och 2 skitstora öl kommer in. Vi förklarar för resterande sällskap om våran situation, dom tittar med sympati på oss, samtidigt sträcker Gilly fram ett fat med två kakor på och säger "this is not normal cookies" och ler lite busigt mot oss. Vi tittar på varandra och en inre förståelse uppstår om vad det egentligen är för kakor, men inga frågor ställs, vi äter upp våra kakor, dricker upp ölen i undran om vad det var för kaka vi nyss ätit. Ingen fara känner vi, det var Gilly som gav oss dom, så det kan knappast vara något farligt.
När ölen tagit slut betalar vi för den, och går till en blues bar som ligger en bit ner på gatan bara, ihopp om att Jukes! ska spela live. Jukes! är ett bluesband vi tidigare sett live på denna bar, och dom hade ett så enormt bra schvung när dom spelade, och att få skåda dessa fenomenalt duktiga musiker igen hade varit som balsam för själen, framförallt efter en dag som denna. Vi ser på deras tablå och kan med stora lycka inse att dom börjar faktiskt spela live om 1 timme, värt att poängtera är också att dom inte hade spelat eller skulle spela något mer denna vecka. Nu kände jag att detta var som något sign från livet/ödet. Att just denna kväll, när vi efter en lång dag kämpat och käftat med dessa myndigheter och sjukhus, och redan varit på resande fot i 48 timmar med tåg och buss, att denna kväll var menad till just oss. Kan ju även poängtera att den där inte normala kakan började visa sitt rätta jag, och som vi tidigare undrade vad den egentligen innehöll, började vi med kisande ögon och leende läppar förstå precis vad det var för sorts kaka vi ätit. Iallafall var det 1 timme tills dom skulle börja, så vi sprang snabbt till kalanbatu bar (reggaebar på rambutri road) och tar varsin stor öl till, sitter där och har långa utläggningar om allt och inget, skrattar och helt enkelt bara njuter av denna eufori mitt i kaosets stund. Gång på gång kommer denna inte normala kaka på tal, kanske för att försäkra oss om att vi är ganska flummiga och inte fulla, då vi endast druckit 2 öl och 1 shot. Tillbaka till bluesbar för att än en gång skåda Jukes! De var fullt igång med att lira, och dom hade knappast blivit sämre, snarare var denna kväll betydligt mycket bättre än den första. Kan ju ha sin förklaring, men det gick inte att sitta still till denna magiska musik. Alla problem var som bortblåsta och det enda som spelade roll var musiken. Vi sittdansade på våra stolar, väldigt trångt på bluesbar, annars hade vi ställt oss upp. Vi satt kvar tills dom slutade spela, gick fram och tackade bandet för deras liveperfomance. Vinglar ut från bluesbar, vid detta lag ganska berusade på det ena och de andra. Försöker styra våra runda fötter till närmaste kebabstånd, och sedan vidare till 7-eleven för chips och snickers. Hem till viman där vi kastar av oss kläderna, likt jim carrey i bruce den allsmäktige, slänger oss på sängen, äter upp allt godis vi skaffat oss ganska snabbt. Vi båda inser att denna kväll var något otroligt behövligt, och som tidigare nämnts, var det som balsam för själen. Vi somnade.
Vi vaknade, på oerhört bra humör och med laddade batterier, beredda att möta den resa, vi inom kort ska påbörja, med glada miner. Mot Chomp för bästa möjliga start på dagen, varsin frukost och latte.
Mot tågstationen och fixa nya biljetter mot Padang Besar. Med största möjliga glädje omfamnade vi ombordstigningen.

Padang Besar #2.
Tågresan på 17 timmar gick förhållandevis bra, men har nog aldrig spelat så mycket yatzy mot en mobildator på en och samma dag. Iallafall, denna gång blev vi tvugna att gå igenom passkontrollerna. Med en olustig och osäker känsla närmade vi oss, sakta men säkert, den tungt beväpnade vakten som stod framför båset där en passkontrollant satt bekvämt. Pörnie viskar tyst "du först", jag stiger fram och lämnar in passet till denne kontrollant som genast börjar bläddra i det. Då viker jag smidigt in och förklarar våran situation, att vi endast åkt tillbaka hit för att få en stämpel först från den malaysiska sidan, för att sedan på återseende möte få en stämpel av honom, på den thailändska sidan, lassar sedan in en drös med tågbiljetter samt bussbiljetter, innan han får en syl i vädret. Han tittar på oss och ser först lite tveksam ut, lämnar över passen till mannen bakom, som bläddrar frenetiskt igenom dom. Han vinkar åt oss att vi ska komma runt. Vi passerar återigen den tungt beväpnade vakten, som kan tyckas lagt stor del av sin träning på att se jävligt skräckinjagande och skjutglad ut. Mannen som signalerat åt oss att komma dit, ser inte alls speciellt skräckinjagande ut, utan mer som en äldre gubbe som förstår att misstag kan begås. Vi förklarar situationen igen, men nu med ett beydligt mer lugn i rösten och på så vis en mer detaljerad förklaringen. Han säger, till våra stora lättnad och lycka, att vi kunde knata ner längs korridoren och gå igenom den malaysiska passkontrollen, för att sedan komma ut på andra sidan och gå upp hit igen, och så var det med det. Antingen kände väl dessa vakter "äh, skitsamma, låt gå för denna gång, det är ju trots allt lördag", eller så var dom fullt upptagna med en ryss som varken fick befinna sig på den thailändska sidan, och ännu mindre den malaysiska sidan.
Allt går som på en dans på rosor och känslan kan beskrivas liknande som när man slår en stor stege i yatzy på första kastet, jävligt skönt att ha de gjort 👍.
Nu var det alltså nästa moment på tablån, återigen skaffa sig tågbiljetter till Bangkok för att än en gång stiga ombord på detta otroligt framgångsrika tåg. Men som tidigare nämnts ingår ju tyvärr väntetid när man reser runt, eller som i detta fall, fram och tillbaks. Nästa tåg mot bangkok gick inte förrän 7 timmar, så vi köpte, av samma kassörska, varsi två biljetter till hatyai. I väntan på det tåg som skulle ta oss till hatyai, likt det tåg vi åkt någon dag innan, så var även detta tåg försenat, dock bara 40 minuter.
Åter i hatyai, och precis som tidigare besöket, gjorde vi i princip precis samma som vi gjort innan. Sprang till den närmaste, kanske inte bästa, mathak och sänkte varsin pad thai, gick till samma affär och köpte i helhet precis liknande godis, sprang till "The Train Coffee", skippade dock maten denna gång och allt vi tog var varsin latte. Egentligen det enda som skiljde sig från förra besöket i hatyai, var att den gång iförskaffade vi oss väldigt vassa föremål, så som en liten fickkniv, som jag övertala Pörnie att den kunde vara bra att ha, i följd till att jag någon gång under resan kanske skulle blivit försatt i en "täljsituation", det funkade. Pörnie köpte ett par saxar, eftersom hon jobbar som frisör så gjorde detta henne otroligt lycklig, och ännu lyckligare när hon insåg hur otroligt billiga dom va.
Så ja, nu ligger vi på tåget, på en lite bredare brits och ser med största förväntansfulla blickar fram emot att få gå av.*

Bangkok, runda #2
Efter att ha befunnit oss på resande fot sen den 5 april och det nu är den 10e, bestämde vi oss för att ta lite rast från själva resandet och stanna i Bangkok tills den 15e. En stor del av detta beslut bestod av att vi thaimade återresan #2 hit ganska bra med "Songkran", som är den 13e. Det som händer då, är att hela Thailand bryter ut i ett enda stort vattenkrig. Och vi befann oss självklart vid mittpunkten av detta inbördesvattenkriget, och detta är ju inget man medvetet vill gå miste om.

Bangkok den 15e.
Nu har vi deltagit i den största, roligaste och blötaste folkfesten vi någonsin skådat. Så fort man gick ut på gatan var man automatiskt med i kriget, alla är delaktiga, från morgon till kväll till natt till morgon igen. Ingen är torr. Och du gör bäst i att beväpna dig med diverse vattenpickor. Skulle du mot all förmodan vara torr är risken väldigt stor att du blir allas levande måltalva. Iallafall så var denna folkfest, som varade i 3 dagar, otroligt rolig och jag rekommenderar det till alla i hela världen.
Nu har vi torkat upp efter 3 blöta dagar och sitter på tågstationen och väntar på tåget till Aranyaprathet, den kambodjanska gränsen. Tåget ska ta 5 timmar + lite till.

Aranyaprathet.
Detta tåg vi steg ombord på i Bangkok, tillsammans med resten av thailands befolkning kändes det som, såg ut som en pantad burk och hade ganska precis samma funktionalitet som en pantad burk, enda skillnaden var ju såklart att denna burk kunde åka på räls, fram och tillbaka. Men om vi ska bortse från det faktum att räls var skillnaden, att få färdas i en fullpackad burk, utan AC eller ens minsta vindpustar, trots att vartenda fönster var vid öppet, var ingen lek. Rövsvett från start till slut, smutsiga säten, stirrande blickar från alla, samt att humöret kanske inte var topp är en makalös cocktail som enbart blandas för den som behöver den minst. Turligt nog har ju musik uppfunnits, vilket underlättade det hela.
Iallafall, tåget stannar vid slutstation, vi tar våra ryggsäckar, vår rövsvett och vårat halvkrassliga humör och möts av likasinnade tuktukförare som i Bangkok och efter 10 minuters restid är vi framme vid gränsen. Ganska cool syn må jag säga. Vi stapplar mot passkontrollerna, passerar den thailändska gränsen utan några som helst problem, går i ingemansland mot de kambodjanska passkontrollerna. Väl framme inser vi att vi bara har pengar löst till ett av våra två visum. Men eftersom vi verkar ha kunskapen att glida räkmacka när situationer spårar till, så löste sig även denna situation på ett värdigt sätt.
Vi frågar om det möjligtvis finns en ATM i närheten, vakterna skakar på huvudet och vi sätter oss ned med hukande skallar och börjar bli ganska uppgivna. Då kommer en av vakterna och ber mig att följa med honom, vi går ut på vägen, han ber mig vänta, kommer tillbaka glidandes på en moppe. Förklarar att han ger mig fripassage över gränsen för att kunna ta ut pengar, för att sedan åka tillbaka. Jag hoppar på moppen och vi åker över till Kambodja, där songkran fortfarande var i full gång. Turligt nog åkte jag bak på en moppe med en gränsvakt, så när vi kom åkandes sänktes alla vattenpistoler och alla vattenslangar riktades neråt i tunnan. Allt jag kunde göra va att le, lite som ett "fuck you! Ni kan inte skjuta vatten på mig haha!"
På vägen tillbaka vänder sig vakten bakåt mot mig och kastar ur sig frågan jag väntat på. "You will tip me, right?", självklart svarar jag och frågar hur mycket han vill. Han svarar och säger att det är upp till mig, jag föreslår 10$, inte helt orimligt i mina öron, men han är en slug jävel och försöker sig på att förhandla lite. 20$ säger han, 10$ upprepar jag, 20$ upprepar han igen. Vid detta läge inser jag att vi måste mötas på mitten och slänger till med 15$ med följande mening "you happy, me happy" han skrattar högt och precis då parkerar vi utanför kambodjas gränskontor. "You give me now" säger han, förklarar att jag bara har en 100$ sedel på mig, han säger "i bring you change, dont worry". Känner att jag har inte så mycket till val just nu, då jag är en person i behov av hans hjälp, så jag ger honom min 100$. Han kommer tillbaka med 80$, den jäveln tog alltså 20, trots att jag trodde vi hade en överenskommelse på 15. Men men, dom kunde lika gärna ha bett oss dra åt pipsvängen i början.
Med stämplar i passet tar vi våran packning och går över till Kambodja.

Poipot
Från att vi sätter vårat första steg i kambodja blir vi förföljda av en snubbe i rutig skjorta som försöker få oss att följa med honom hem eller något, väldigt svårt att förstå vad egentligen han vill, men vi knatar på och försöker hitta någon form av busstation. Överallt kommer det fram snubbar som skriker att vi ska välja deras bussar eller taxibilar. Efter att vi avböjt cirka 20 bussinbjudningar hittar vi till slut en bussfirma som känns legit och var relativt lugn och städad. Vi har vid det här laget ingen aning om vart vi vill åka, så vi frågar vart bussarna går. En plan va att åka buss länge, då det var kväll tänkte vi att vi kunde kvarta på bussen och komma fram på morgonen, så man kunde se något. Snubben vid disken säger att han har 1 buss till Siam Riep och 1 till Phnom Penh. Phnom Penh tar 12 timmar, perfekt för oss.
Vi köper 2 biljetter, sticker och käkar och går tillbaka. Till slut kommer bussen och vi får gå på.
Denna buss ser ut att jobba extra som pimpbuss, det är färgglatt och lamporna är diskofärgade, sätena är slitna och ungefär på hälften funkar sätesspärren. Perfekt ändrades snabbt till "duger i krig". Vi får stå still på samma ställe 1 timme innan vi rullar fram 50 meter för att återigen göra ett säkerhetsstop på 1 timme till. Då kommer även nästa jackpot, en drös med gamla tanter som stiger på och får det att se ut och låta som ett gäng gangster precis stigit på. Dessa tanter glider bakåt i bussen och slår sig ner precis bakom oss, "what are the odds" tänker jag, sen får jag en smäll på armen, det är dessa tanters sätt att säga "fäll upp sätet eller så hugger vi dig". Jag fäller upp sätet extremt lite, vänder mig om, ger dom 2 tummar upp, vänder mig tillbaka. Därefter får Pörnie en smäll på huvudet, återigen dessa tanter som jiddrar, Pörnie fäller även upp sitt säte väldigt lite.
Tillslut åker vi framåt. Som tidigare nämnt så sitter man väldigt stilla på en buss, så musik var räddningen. Första timmarna på denna buss gick relativt bra, dom släckte diskobelysningen så fort vi hade rullat iväg. Jag slumrade till en sväng och vaknar av att mina gitarr trillar ner i huvudet på mig och det känns som att vi befinner oss mitt i en jordbävningen, bussen skakar likt en massagestav på max styrka, det slutar skaka, börja skaka igen, slutar, börjar, slutar, och så fortsatte det hela resterande resetid. Väldigt svårt att somna om, och det var nog minst 5 timmar kvar tills vi var framme. Inte roligt.

Phnom Penh.
Kl 07 på morgonen parkerade bussen i Phnom Penh och våran resa från Malaysia till Kambodja är nu mera ett faktum. Vi springer till ett guesthouse för att få sova ordentligt. Vaknar kl 17 cirka, går och käkar sen halsar vi öl resten av kvällen 👍. Dagen efter bestämmer vi oss för att åka till Sihanoukville, 5 timmars bussresa och vips så var vi framme. Backpackers paradiset och öldrickarnas näste! Glada och kan klappa oss på varandras axlar och säga "bra rest" 😀 Nu ska vi dricka mer öl, som kostar 25 cent (cirka 2kr) här.


Hoppas det var en underhållande läsning för alla. Och ursäkta för möjliga grammatik/stav-fel.

Trevlig läsning, och potatislandet dom kallade väg till Phnom Penh, Kambodja var likadan när jag passerade där för några månader sen.