Vi har enligt UNESCO (organisationen som utser dessa) femton stycken världsarv i Sverige:

http://www.unesco.se/kultur/varldsarv/varldsarv-i-sverige/


Mina kommentarer:

För många svenskar är kanske en tredjedel bekanta som semestermål (Karlskrona, Visby, Skogskyrkogården, Drottningholm, Birka). Dessa ligger i tre städer som är rätt stora resmål i sig (räknar Birka till Stockholm här, det är ändå därifrån man reser för att komma till den där ön). Gammelstaden i Luleå, hälsingegårdarna och hällristningarna i Tanum är nog bekant, men jag får inte intrycket av att folk stannar längre än någon timme där (för all del finns ju inget krav på att världsarvet nödvändigtvis ska vara turistvänligt heller, men jag tror ju fler hellre skulle förlägga sommarresan till Blekinge skärgård/Gotland och tar en tur förbi Visby och Karlskrona än åker till Luleå. Struves Meridianbåge, Radiostationen i Grimeton och Engelsberg hör nog till de mer okända eller bara lokalt kända världsarven. Höga Kusten har nog de flesta svenskar hört talas om men säger inte så mycket mer än dramatiskt kustlandskap, "Södra Ölands odlingslandskap" en rejäl omskrivning för "Ölands Alvar" och "Laponia", är inte det en vodka? Skriv ut "Lapporten" eller "Fjällen" så även lokalbefolkningen förstår vad UNESCO menar. Falun och Dalarna är liksom känt, men "Kopparbergslagen"?


Min idé är att antalet världsarv fixeras säg med 25 års mellanrum. Detta för att kunna konstatera ifall något har hänt (ny spektakulär/för nejden särskild byggnad har uppförts t.ex.) i vilket fall något som ändå sällan sker. Och borde inte alla nationalparker vara kandidater till världsarvsstatus, det var väl därför vi utsåg dem till nationalparker till att börja med, just för att de ansågs unikt skyddsvärda?


Borde vi propsa på för fler världsarv hos UNESCO och vilka i så fall? Själv kan jag inte komma på någon riktigt bra kandidat, men om Struves Meridianbåge var så viktig och skyddsvärd för vetenskapen att den platsade där borde väl även Lunds och Uppsalas universitetsmiljöer skyddas med tanke på den betydelsen för olika vetenskapliga genombrott de betytt.

För mig är Falu gruva bekant. Kopparbergslagen känner jag inte till var den börjar och slutar.

Laponia är inte så omtalat, men dess huvuddel Sarek är känt. Att det inte besöks så mycket är för att det inte riktigt är för nybörjare. Det krävs tält, kunskap om hur man vadar mm.

Visby, Drottningholm och Birka är välbesökta. Karlskrona är känt men exakt vad som är klassat som marint världsarv är nog mindre känt.
Höga kusten är känt som begrepp, men många har nog aldrig varit där.

Sverige har ett par "tentativa" världsarvskandidater.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tentativa_v%C3%A4rldsarv_i_Europa


Markim och Orkesta, två socknar 3-4 mil norr om Stockholm, var på gång. Verkligen inte välbesökt av turister och det fanns inte intresse bland lokalbefolkningen att upphöja området till ett världsarv. Det krävs möjligen expertkunskaper för att förstå idén bakom ett världsarv där.

Intressant TS även om den inte klockrent passar i Resor. Nu finns det inte andra forum som är bättre och ett världsarv kan väl anses vara ett resmål så visst.

Med det sagt så har det här med "världsarv" urvattnats. Olika regimer trycker på för att få diverse platser klassade som världsarv av politiska/ekonomiska skäl. Sverige gör väl inte det så mycket fast precis som TS säger så finns det kandidater.

Det har väl även diskuterats om att dra en tvärförbindelse från Täby till Arlanda i framtiden. Denna borde väl i så fall också delvis gå genom nämnda område. Då är det ju ganska smidigt att hänvisa till "bristande intresse" hos lokalbefolkningen. Hur många normalt insatta människor känner ens till sådana diskussioner i Stockholms medialt underbevakade kranskommuner?

Hursomhelst är ju Markim-Orkesta ett av världens mest runstenstäta områden, förutom att det bitvis är ganska naturskönt. Många cyklar och och åker motorcykel däromkring.

Eftersom Sverige har världsarv fastställda av ett FN-organ (visserligen på svenska regeringens rekommendationer(Kulturdepartementet?)) borde de sakerna uppmärksammas stort av svensk turistnäring och marknadsföring. Det här är vad vi vill visa upp av svensk kulturs och landskaps bidrag till den samlade mänskligheten, är tanken. Då bör alla från Svenska Institutet till turistbyråer ha dessa platser på listan över konstant marknadsföring, finnas med i språkkurslitteratur och allt möjligt. Alla med intresse av Sverige måste ges möjligheten att lära sig om dessa platser och kunna resa dit på ett smidigt sätt.


Men för att det upplägget skall fungera måste även lokalbefolkningen, dvs vi svenskar, känna till dem.
Då duger det inte med "Världsarv Laponia" "Kopparbergslagen" m.fl. liknande benämningar ingen svensk använder. Men säg fjällen och Riksgränsen/Abisko och de flesta nickar till. Eller "Falu koppargruva".


Tänk om Yellowstone i USA (amerikansk nationalpark och världsarv) hade marknadsförts som "World Heritage site Tri-state Borderland Park" eller något sådant då parken rent tekniskt ligger i delstaterna Wyoming/Montana/Idaho. Ingen amerikan hade begripit vad det innebar.
Men Yellowstone vet alla vad det är, och hur man reser dit finns massor med uppgifter och resförslag kring.

Men världsarvet Laponia är ett sammanhängande område på nästan en tiondel av Lapplands yta och består av fyra nationalparker och två naturreservat.

Där ingår inte turistorten Riksgränsen, Abisko nationalpark, Torneträsk, Lapporten eller övriga Kirunafjällen.

Som jag förstått är det ett fornlämningsrikt område.
(OBS 25 år gammal artikel.)
http://www.dn.se/arkiv/stockholm/runstenen-varldens-arv-lattillgangliga-...

Bristande lokalt intresse är ungefär som vid OS-ansökningar, dvs det lär minska sannolikheten att det går igenom som världsarv. Vad sedan ett bristande intresse beror på varierar ju säkert. I det här fallet kanske en världsarvsklassning inte ens är den bästa åtgärden för att skydda området. Stor uppmärksamhet kan vara kontraproduktivt. Havängsdösen, en grav på Österlen från yngre stenåldern, har nyligen spruckit för att någon jäkel eldat intill den. Den låg gömd i sanden i flera tusen år. Vill man bevara den i fem tusen år till får man antagligen gräva ner den.