Innan vägar ens var asfalterade så var jag där. Överallt var jag men tiden har gått. Det finns många som jag knappt minns namnen på och än mindre kommer att träffa igen. En del är säkert döda av både vänner och kärlek.
Hur handskas ni med minnen från era semestrar och resor, minnen av dem som ni kanske älskade men som ni aldrig mer kommer att träffa igen och som ni ens vet lever eller är döda? Hur hanterar ni sådana känslor när ni reser?

Tacksamhet för att en gång ha upplevt dem, acceptans för att livet är bättre i rörelse än i stagnation.

Ni båda pratar väl om era känslor, kanske någon av er är iranier, eller?

Möten under resor är underbart givande. Jag har sett tjejer jag aldrig kunde ha drömt om att få se, upplevt korta stunder av närhet, utan att det på något sett har varit sexuellt laddat.

Också fått mina referensramar ifrågasatta, på ett bra sätt. Fått finare komplimanger (jag är straight, medelålders och gift) än jag är van vid på hemmaplan.

"You look good, you could remarry!"

Inget man är van vid att höra som vanlig svensk.
Jag hade klätt upp mig, men var inte beredd på effekten det skulle göra helt.

Varför tror du jag kan vara iranier? Svenskare än fika-bröd

Det känns jävla trist att bli kär i utlandet. Du ser inte din kära igen. Men minnena finns kvar.

Men det blir ju så oavsett hur man gör och vart man reser. Alla måste ha samma problem, eller få det, oavsett om det gäller Kanarieöarna eller varstans. Hur klarar ni det när ni återvänder?

Man är glad för stunden man hade och går vidare med livet så fort man kliver på planet hem.

Har man lagt till dom på tex fb när man är där och kmr hem o bor i samma stad kan man alltid knulla dom igen