Folk vill inte titta. Folk vill leva på "12 smultronställen-drömmen" som målas upp. Folk kan inte skaffa sig realistiska idéer om vad konkret som ska bli bättre på semestermålen.
De åker på impulsen om bilderna de får och matar upp sig själva med till ingivelsen och tron. Bilderna kan svårligen rationaliseras bort för folk som inte är mottagliga.
Detsamma gäller tex en ny soffgrupp. Först skapas en falsk bild i huvudet om vad soffan ska "åstadkomma". Soffan ges nästan magiska krafter. Därefter förstärks känslan till att suget efter soffan/bilen med mera blir oemotståndligt.
Då, i denna stund, släpps begäret löst som mynnar ut i att resenärerna är på plats. De åker hem, ingen rannsakan sker. Om semestern inte motsvarade den underbara drömmen så var det fel ställe och blir därför bättre nästa gång i en ny omgång.
Känslor i stunden placeras till olika ställen. Livet är handlar om att tro, inte veta. De kan inte specificera tex bara tre enkla punkter som kommer att bli bättre.