Oavsett om det gäller vänner som man kände väl, eller mer okända t.ex. mattförsäljare, folk som plockade blommor, gjorde kransar och sålde i små butiker i Latinamerika, bönder i u-länder som inte går att nå. Vad gör alla kanske hundra - eller tusentals som man minns....

Vad gör en t.ex. receptionist, gatuförsäljare eller däckhandlare i det fattiga Brasilien?
Vad händer med era vänner och de ni korsar vägarna med men som därefter försvinner?
Var finns hon och han som sålde vackra kransar på gatan långt bort... Hur står ni ut med att inte veta nånting om deras fortsättning och slut?

Det är kanske enkelt för de som resan glada i festligt humör tillsammans med svenska vänner, familjer och barn men för alla andra som reser ensamma och stannar länge är känslorna nog inte desamma.
"NIÑO GENIO TOCANDO EL CÓNDOR PASA" uppladdad för 12 år sedan https://youtu.be/M6gnaf-Tlzg?t=38 Världen kan vara hjärtskärande. Vad gör ni åt det?

Jag kunde inte bry mig om vad som händer en bonde i ett u-land eller en receptionist från en greklandssemester.

Det måste vara något fel på dig "som inte står ut med" att inte veta en främlings levnadsöde.

Hade en rickshawförare i en by i Indien som fastnade på ett foto jag tog för över 20 år sedan. För några år sen såg jag en youtubevideo från samma by där rickshawföraren var med i filmen. Klart ett sådant möte där man bytt några ord under några dagar är kul att tänka på. Men det är ju knappast så jag tänkt på honom i två decennier.

Folk jag lärt känna för länge sedan i länder jag bott i har jag på sociala medier, men hade inte dessa medier existerat hade jag nog ringt eller skickat brev/vykort.

Än märkligare är kanske att under de perioder jag bott utomlands har jag haft kontakt med vänner hemma mer intensivt än när vi bor i samma stad. Det är kanske mer bisarrt i sammanhanget.

Det är inte främlingar en möter utomlands och som en bekantar sig med, som det gäller.

Vi utläser rubriken som att TS avser de redan till en bekanta svenskar en oförväntat och oförhappandes överraskande springer in i.

Säg t.ex. på gågatan Rue Massena, i storstaden Nice, på franska medelhavskusten.

Och som en sedan efter detta slumpvisa möte där en själv och bekantingen utbyter styltiga fraser - sedan aldrig mer ses i detta hjordelivet.

Detta, fast hjorden rör sig i snäva cirklar.

Vi observerade detta fenomen re'n sent 1970-tal och har nogsamt bevarat observationen i vårt inre.

Inte olikt Kristina, i Ville Mobergs In-och-ut-epos.

TS måste känna sig väldigt ensam ock dessutom ha väldigt lite att göra som har tid att fundera på vad en mattförsäljare gör nu

Enkla svaret är ju att du inte haft nån relation till dessa personer. Detta lär man sig innan man är tio år gammal vanligen. Kanske lite senare om man är autist. Du vet den där personen du såg ut genom ett fönster för 17 år sedan, vad gör den nu - vad spelar det för roll.

Det kallas väl kärlek och empati men är tyvärr något människor måste lära sig leva med.