Hej,

jag har läst en del trådar nu i de flesta resor-forumen och det är väldigt intressant att läsa om er som flyttat från Sverige. Jättesnällt av er att dela med er av era historier och upplevelser!

Någonting jag dock inte fått kläm på än är hur det är att flytta från Sverige till ett helt nytt land, blir det inte väldigt ensamt? Känner man sig inte ganska utanför när man bor i ett annat land?

Trots att Sverige är ganska stelt och man kanske inte har tusen trevliga vänner känns tanken att flytta från allt nästan jobbig, men ändå intressant. Kanske är det så att man måste ta sig över det steget så känns allt mycket bättre?

1. Man flyttar inte ensam
2. Man känner redan folk dit man flyttar
3. Man åker ofta hem och hälsar på
4. Det du pratar om.

Dom flesta som flyttar utomlands för jobb flyttar ju för att jobba och har således inte tid för umgänge och sådant. Annars träffar man ju mycket folk via sitt jobb och får därmed nya vänner.

Precis och om man dessutom parar sig med godtycklig hane/hona innebar det vanligen att man adopteras in i dess bekantskapskrets.

Denna tråd borde ligga under Resor - allmänt, men ok:

-Det är inte mer ensamt än att flytta till en ny stad i Sverige. I början kan det vara så att man sitter på sitt rum, känner sig ensam och undrar vad fan man ska hitta på nu, eller om man ska skita i allt och återvända "hem". Har man kommit ner för en partners skull löser sig ju detta och har man kommit ner för studier kommer man att lära känna allt mer folk efter hand. Precis som i Sverige alltså.

Jag (och de flesta jag talat med) har aldrig känt sig utanför i meningen isolerad, däremot finns det alltid traditioner och kulturskillnader du aldrig kommer att gilla och kanske störa dig på. Men jag måste säga att jag alltid haft lättare att lära känna folk i andra länder - dels är man exotisk och spännande som (I-lands)utlänning, dels ÄR många svenskar i Sverige förbannat knepiga att lära känna. Jag vet inget land där det tar sådan tid för folk att öppna sig för en ny bekantskap, skulle väl vara Finland då. Visst, generaliseringar, det finns alltid undantag men i det stora hela tror jag alla utlandssvenskar kan hålla med mig.

Hur lång tid det tar att börja trivas är individuellt, en del faller pladask för det nya landet, för de flesta kanske det tar ett halvår, för en del flera år.

Jag vet ingen som vantrivts och stannat längre än 3 år. Gör man det så är man ju bara tragisk.

Om man har svårt att klippa navelsträngen kan man ju börja med att flytta till länder man lätt kan ta sig till Sverige ifrån - Danmark, Tyskland, Polen. Eller någon destination Ryan eller liknande flyger till. Att flytta till Norge skulle jag knappast kalla att flytta utomlands.

Ska man verkligen komma in rejält i landet man flyttar till så ska man flytta tidigt i livet, kanske 20-årsåldern, och plugga hela sin högskoleutbildning där, inte bara ett Erasmus-år.

utlandssvenskar.com

1. Flyttade ensam
2. Kände ingen här
3. Är i Svea 2-3ggr per år

De första 3 månaderna var riktigt hårda men så fort man har
kommit in i det hela är det ingen fara.
Och det var ju självklart genom jobbet som man lärde känna folk först.
Men av alla de som jag lärde känna när jag flytta hit för 2œår sen så har alla flyttat hem eller vidare..

Tack för ett bra svar!

En sak jag har märkt sedan jag flyttade utomlands är att jag mycket mer aktivt söker nya vänner och bekantskaper. I Sverige hängde man mest med sina gamla vanliga polare år efter år.

Jag känner mig mest ensam på jobbet då jag är enda utlänningen på kontoret. På fritiden har jag inte haft några problem med att skaffa vänner och nya umgängen.