Jag avundas dig så enormt, det känns lite som att vi sitter i samma båt.
Klarar inte av många månader till av den svenska tryggheten.
Studerar nu och kommer göra det en tid framåt. Att somna varje kväll och veta precis hur morgondagen ser ut är inget jag vill leva med.
Jag börjar faktiskt bli deprimerad.
Det enda som hållit mig kvar fram till nu är min älskade flickvän, vad skulle jag göra utan henne?
Men jag måste iväg, hoppas till gud att hon väljer att följa med, även om jag inte tänker försöka övertala henne genom tjat då det alltid finns en risk att allting går åt helvete och jag inte vill utsätta henne för det.

Kommer skriva mer om det här senare. Har sjukskrivit mig nu för att jag vill att någonting skall hända, sitter och försöker komma på vad som måste göras!
Något skall förändras iallafall, så är det bara.