Så känner jag också, men jag faller alltid på tröskeln av byråkrati och pappersarbete.

När jag var 19 stack jag till Sydafrika ensam, vilket var ganska ovanligt just då för alla drog till USA på den tiden. Jag avsa mig allt svenskt i princip, vägrade ta kontakt med svenskar om jag hörde dem på stan och så vidare.

Jag studerade i Kapstaden och tanken var väl att min utlandserfarenhet skulle knyta internationella kontakter för att kunna stdaga mig någon annanstans. Var så trött på Sverige och hela mentaliteten runtomkring, och jag har nog aldrig känt mig så fri i hela mitt liv.

Det faktum att jag inte ser vidare svensk ut i utlänningars stereotypa perspektiv, blond osv, gjorde att jag ännu lättare kunde sålla mig till mina nya vänner. Jag blev inte svensken i gänget helt enkelt. Det var en grym tid.

Men, allting har ett slut och när skolan tog slutade tog också mitt VISA slut. Arbetstillstånd på någon vinfarm i Sydafrika var det inte ens på tal om för min del, det finns arbetslösa så det räcker och blir över i Sydafrika.

Jag var tvungen att åka hem, och jag hade funnit mig så i min nya position att jag min svenska nu var något knakig. Det är något som försvann naturligtvis efter två månader, men jag minns det så väl hur misslyckad man kände sig när man fick slå sig in i sitt gamla rum,söka jobb på det lokala lagret, och bara jobba för att kunna ha råd att sticka ut igen.

Så blev det i tio års tid, jag jobbade, levde ut, jobbade, levde ut. Jag tror med facit i hand att en bra utbildning är det viktigaste man kan ha. Att bara kasta sig ut efter gymnasiet leder nog oftast till ett återtåg till Sverige.

Det behöver ju inte vara negativt, men det beror på vad man har för intentioner med sin resa. För mig har miljöombyte alltid varit min morot. Jag har aldrig varit personen som sökt mig till svenskar när jag varit utomlands.

Jag är 29 år idag, men jag kommer nog aldrig överge min dröm om att bo utomlands, i ett land med annan mentalitet, klimat, språk än Sverige. Sverige är tryggt, jag kan många gångervara glad att jag ärfödd här, skulle till exempel inte vilja vara född i Nyanga eller Nyanga i Cape Town.

Men, jag har alltid känslan av att jag vill bort från någonting, till någonting. Skitjobbigt att ha den känslan i kroppen år efter år.

Jag ska sätta tänderna i byråkratin någon gång, söka efter arbetsvisa, besöka ambassader, lusläsa paragrafer, kontakta arbetsgivare utomlands, men med dagens finanskris är det nog minst sagt viloläge på att anställa utländsk arbetskraft, var du än befinner dig i världen. Självklart, beroende på arbetsområde, men i det stora hela så.

Synd bara att det är en så långdragen procedur att jag ofta ger upp när jag är mitt inne i smeten.