Alla verkar söka friheten av olika orsaker. Min anledning börjar för 6 år sedan då jag kastade ut min säng ur vad som då var mitt pojkrum. Jag ville inte ha det andra inte hade råd med. Här börjar också HELVETET eskalera. Jag har alltid varit överpositiv, överglad och överkärleksfull. Jag fullt ut älskar människan och tror inte på onda människor, på fri vilja eller på att varken hemlösa, interner eller chefer förtjänar sin position. Men varje dag som går blir värre, nu mår jag så extremt dåligt över min konsumtion att målets klarhet är smärtsamt, bländande, klart.

Jag skall ta min högskoleexamen, jobba ihop till en avbetalningslösning för mitt studie-lån (snaran som snärjer dig till samhället) och sedan stegvis jobba min väg till ett helt självförsörjande liv utanför samhället. Efter detta vill jag inte se en sedel mer i mitt liv!

Jag vet att det tär att bli kallad naiv, men naiv har jag varit i hela mitt liv och jag ger min allra ödmjukaste respekt till TS och övriga svarande då ni gör åtminstone NÅGONTING istället för att bara gå runt och stämpla bröder och systrar som naiva.

Tack för att ni finns och tveka inte, skiter det sig har ni i alla fall försökt!