Hej Cerna,

hemlängtan är ju jättesvårt att hantera och också väldigt individuellt såklart. Jag har ännu inte drabbats av någon svår hemlängtan, men ibland kan jag känna små sting såklart.

Något som är viktigt för mig att komma ihåg är att jag ofta idealiserar. Jag tänker på mina vänner och på våra mysiga frukostmöten och uteserveringar och vårsol och hur fin min lägenhet var. Men jag glömmer då att mina vänner och jag kanske bara hade tid att ses en gång var fjortonde dag, att det är snålblåst och regn och att grannen ovanpå hade hälar av stål. Förstår du hur jag menar?

I slutändan är det vänner och familj man (jag) saknar mest. Men jag har mycket kontakt med dem hemma, pratar med min mamma nästan varje dag, pratar och mailar med mina vänner flera gånger i veckan. Jag har nästan mer kontakt nu med alla än vad jag hade när jag var hemma! Men jag tror också att avståndet är a state of mind. Egenligen spelar det ju ingen roll om du är i Australien eller om du är i Malmö/Haparanda/Karlstad - du fortfarande inte där.

Jag tror också det är bra att försöka sluta se Sverige som hemma. Jag har flyttat och det här är mitt hem nu. Detta är min vardag och förhoppningsvis min framtid. Jag har flyttat av egen fri vilja.

En annan sak som är bra för mig att komma ihåg är att tiden står inte still hemma. Hur det var när jag åkte och hur det är nu är helt annorlunda (även om jag bara bort här en kort tid; bland mina bästa vänninor har två hunnit bli gravida, en skiljt sig, en köpt hus med sin karl osv) och skulle jag åka tillbaka för att jag längtade hem skulle jag antaligen bli besviken för jag skulle ändå inte få det där som jag längtade efter.

För min del har det svåraste varit känslan av att jag har "övergivit" mina föräldrar. Jag är enda barnet och det är något jag måste slåss med nästan varje dag, skuldkänslan för att jag kanske inte kommer finnas där på daglig basis när de blir gamla och skuldkänslan för att de inte kommer kunna finnas här på daglig basis när (om) det blir mini-swaussies.