ryssfyran, ja, precis, det är mycket mental uppladdning innan. Jag försöker tänka så positivt som möjligt, på hur säkert det är, att det går massor med flighter åt alla möjliga håll varje dag, att piloterna också vill komma hem, att jag har klarat det förut och att jag ska klara det igen och såna saker. När det är som värst tar jag allting i små steg också, att jag bara ska gå på flygbussen, jag får vända om på Arlanda om jag vill. Sen att jag bara ska checka in, jag måste inte gå på planet osv.

Under själva flygningen sitter jag och upprepar fakta för mig själv. En sak som jag alltid tyckte var så läskig förut var den där sjunkande känslan man kan få precis efter starten, det kändes som om planet tappade all fart och man bara väntade på att det skulle vända neråt. Men så läste jag på den där amerikanska sajten att det är när dom drar in flapparna och att det gör att farten egentligen ökar och inte minskar som jag trott. Det var jätteskönt att veta! Och att dom plingar till vid 10.000 ft för att det då är fritt fram för personalen att kontakta cockpit igen, inte för att det hänt något så att alla ska förbereda sig för kraschlandning. Så nu sitter jag och påminner mig själv om allt sånt.

Det där med sittplatsen - om din kompis slappnar av lite när ni väl kommit upp så kanske ni kan byta plats halvvägs så att du får sitta vid fönstret under landning. Det skulle nog kunna funka för mig om det inte var en turbulent flygning.

Du verkar för övrigt vara det perfekta resesällskapet för någon som är flygrädd eftersom du verkar lugn, trygg, empatisk och väldigt lyhörd för din kompis känslor. Precis vad såna som jag behöver.