Vad gäller att "vara någon man inte är". Jag är slank, nätt, snygg och inte särskilt grov. Extremt hygienisk. Klär mig i Balenciaga och italiensk kashmir. Väldigt snyggt, avslappnat, ungdomligt men propert. Jag beter mig värdigt och distanserat. Det är ingen roll jag spelar, det är den jag är och den tänker jag fortsätta vara.

Jag skulle alltså inte tatuera mig och springa runt i khakishorts med blodröd, glänsande tropisk svettbränna som en grobian med timmerarmarna täckta med ljusbrunt hår lika grovt som könshåret på en schimpans.

Skulle vara mig själv, som jag alltid är. Att respektera och förstå kulturen i de länder man besöker är en självklarhet för mig. Jag tycker inte ens om att prata engelska i Tyskland. Har inte ens varit i Frankrike eftersom jag kan noll franska och skulle känna mig lite som apa, precis som om jag åkt till Japan och betett mig som ovan nämnda exempel utan att ens kunna läsa en dagstidning på japanska.

Det första genomsnittsvästerlänningen frågar sig när han besöker ett annat land är "var är bästa ställena att SUUUUPA och TRÄFFA BRUDAAAR!?" *bröööööl*

I Österrike vet jag att folk föraktade amerikaner, svenskar etc. Svenskar har t.o.m varit portade från vissa hotell. Jag däremot blev behandlad som nån slags VIP-Hitler även på de finare ställena. I Österrike trodde folk iofs att jag var italienare, men när jag sade att jag var svensk gjorde det ingen skillnad eftersom första intrycket räknas. Just för att jag har ett mer finkänsligt, artigt och värdigt sätt. Jag respekterar kulturen. Man vinner mycket på att ha lite psykologisk finess.