För mig är det alltid självklart att försöka anpassa sig när man kommer till ett nytt land och en ny kultur. Bara för att vi gör saker på ett visst sätt i Sverige och det funkar behöver det ju inte betyda att det finns andra sätt att göra samma grej på som funkar lika bra - eller bättre. Som exempel så har jag efter tidigare boende i New York ett mer amerikanskt uttal och ordförråd. Men för mig ligger det ingen prestige i att säga "candy" istället för "lollies" som ett ytligt exempel - då kan jag ju lika gärna anpassa mig och säga "lollies" liksom.

Jag har aldrig eftersträvat att bli en australiensare - det kan jag aldrig bli ändå. Jag kommer alltid ha mina rötter, min accent, mina grundvärderingar präglade av mina 30 år i Sverige. Jag kan återkomma och säga hur dessa påverkats efter att ha spenderat lika lång tid i Australien kanske, då är jag över 60... Mitt svenska pass skulle jag inte ge upp, när den tiden kommer så kan jag undersöka dual citizenship om/hur det funkar osv. Om jag får barn med min australienare kommer de barnen lära sig svenska, få med sig svenska traditioner och ha dubbla pass (om det går, jag har som sagt inte anledning att läsa in mig på detta ännu).

MEN. Givetvis har jag efterstävat att anpassa mig efter mitt nya land och deras seder och traditioner. Jag har tittat på Anzac Day's tv-sändningar och jag har gått på femdagars cricketmatcher och jag har försökt äta christmas cake. Vad jag menade med mitt inlägg... som ett exempel. Jag har kollat på otroliga mängder cricket, eftersom min karl är sporttokig och framförallt i cricket. Jag har försökt se meningen i det, lära mig regler, lyssna på hans statistikrabblande, lära mig namnen på spelarna osv. Men jag gillar inte cricket. Jag tycker det är skittråkigt och helt ointressant. Det är något som det i stort sett är spöstraff på att säga i vår bekantskapskrets. Därför har jag försökt anpassa mig. Men no more anpassning. Jag tycker cricket är trist, och jag tänker inte pina mig igenom fler matcher. Detta var ett konkret exmpel på vad jag menade när jag skrev mitt inlägg om att vara svensk i australien.

Jag hade aldrig drömt om australien innan jag träffade min karl. Australien fanns inte ens på min tio-i-topp-lista över platser jag ville resa till. Jag flyttade hit för att vara med min karl. Hade han bott i Sydafrika hade jag flyttat dit, hade han bott i Peru hade jag flyttat dit. Men nu när jag bor där så älskar jag det mesta med Australien. En del tycker jag är knäppt och en del tycker jag är skitjobbigt och fel. Jag får ofta en wow-känsla när vi är ute och gör saker "WOW, jag bor i Australien, jag älskar detta!". Men jag dras också med en annan känsla, som jag tror är vanlig för väldigt många ex-pats i Australien, känslan av dåligt samvete och skuld för att man lämnar sin familj. Jag har otroligt dåligt samvete och mår dåligt över detta, som ensambarn och med en pappa som är över 80. Och det tror jag är den stora skillnaden mellan oss som flyttar mer eller mindre permanent och mellan whv som kommer och stannar 1-2 år för att bryta sitt vardagsliv i Sverige. Jag har bytt vardagsliv mot vardagsliv liksom. Största skillnaden för mig är att jag nu lever med en man jag älskar men långt ifrån den familj som jag älskar. I Sverige hade det bara varit tvärtom.