Utifrån din lista så känner jag att du missat en av de mest fundamentala delarna med att leva i Shanghai som expat (huruvida det är en fördel eller nackdel är en personlig sak): Nämligen att man lever som en reinkarnation av Shanghailander-eliten från förra sekelskiftet. Man lever, i princip oavsett vilken punkt man är på i sin karriär, på en nivå som ligger långt över den levnadsstandard man skulle kunna förvänta sig hemma i väst. Man bor i gated communitys (nu som då, jobbar i fashinabla affärskvarter (monster av glas och stål nu, the Bund då, och äter på restauranger i French Concession dit nästan inga kineser går (nu pga priserna och inriktningen, då pga diskriminerande lagar). Om man bortser från alla turister så är känslan av att vara en utav 100.000 utlänningar i en stad på nästan 20 miljoner ungefär densamma som jag tänker mig att förra sekelskiftet gav; En liten elit beståendes av utlänningar plus kineser med bakgrund/kontakter/pengar/utbildning, och den stora grå kinesmassan som bara... finns där, i sina gamla Shikumen-kvarter och sina grönsaksmarknader osv. Just denna nästan nykoloniala känsla går knappast att få i andra expatländer som Japan och Singapore. Däremot har jag inte bestämt mig för huruvida det är något som jag vill ha.

Om jag uppfattat det rätt så pluggar du i SH, vilket såklart ger ett annat intryck, men många av de expats i Shanghai jag träffat känner på samma sätt. De vill inte bli av med sitt utlandstillägg, housing allowance, bilservice och gratis flygresor hem, för att istället sitta på huvudkontoret därhemma och leva svenssonliv med 20-30.000kr/mån. Samtidigt så har de lite svårt att vara bekväma med sin plats i samhället i Kina. Man trodde ju att den kulturella klyftan skulle förändras i takt med att kineserna blev rikare, men trots att den kinesiska övremedelklassen har exploderat i antal så har det inte skett; Ställena i French Concession är alltjämt fyllda med laowai, och de nyrika kineserna går istället och tar in plastkulturen från väst på Starbucks, Häagen-Dasz och Paulaner Brauhaus i Xintiandi. Samt aforementioned parodier på klubbar.

Det är liksom inte att man är rikare än andra, för det är man inte (antalet kinesiska dollarmiljonärer i Shanghai är mångdubbelt fler än totala antalet utlänningar), men det är något annat som gör att själva expat-grejen är både love-it-or-hate-it samt svårplacerat på samma gång.