Idag har jag sålt min gitarr. Det känns vemodigt eftersom jag brukade spela mycket på den. Samtidigt är det inte möjligt att släpa på en gitarr genom ett nomadliv.

Men inställningen då. Jag tror att det faktiskt går bra om man kommer iväg, för har man drivkraften att resa har man också drivkraften att bygga upp något också. Men det kommer hinder och motgångar som att man står i ett land utan att tala språket, utan jobb och utan pengar. Att det blev Frankrike beror på att jag kände en familj här som jag kunde få bo hos och eventuellt få jobb genom. Sedan fick jag jobb här och kunde skaffa ett eget ställe att bo på. Det är en rik och ganska inflytelserik familj, så jag kanske hade tur som inte behövde återvända till Sverige. Jag hade faktiskt inte ens råd med att resa hit från Spanien som jag befann mig i när pengarna tog slut, så jag liftade och vandrade vissa sträckor. Under de dagarna kändes allt bara jobbigt. Men jag var besluten att inte återvända till Sverige och följaktligen löste jag situationen.

Så vill man resa ska man vara beredd på motgångar, men också vara besluten att komma över dem. Om samma situation uppstår igen får jag leva som en pundare någonstans helt enkelt. Jag äter den mat jag kommer över och sover där jag kan lägga mig ner eftersom pundarstilen faktiskt är möjlig i några veckor. Allt handlar om inställningen. Det enda jag har att vinna på att komma till Sverige är en bättre ekonomisk trygghet, men det intresserar mig inte. Så nej, jag har inget att förlora. Man blir inte magsjuk för att man går till brickstället på en restaurang och äter rester, så man överlever alltid på något sätt.