Det finns nog människor som är så desperata och trötta på livet dom lever, att dom bara drar iväg som i Paul Coelhos "Alkemisten". Men om man är som jag, född som försynt svensk och mentalt skadad av rädslan för icke-säkerheten ute i världen... så har man en bromskloss som måste sparkas undan - inte bara en gång. Jag har varit ute på lite Couchsurfing-resor och en spontan Italien-sommar (2mån + 2 veckor Turkiet semester direkt efter). Det var 2år sen. Förra sommarn blev det bara 10 dagar i Neapel (min favoritstad efter Istanbul).

Har fått lite nya idéer nu, lite mer konstruktiva så att säga. Jag är inte 18år utan 29år. Och jag älskar tanken om fri marknad och kapitalism och allt sånt och att vara bäst och tävla osv.
Att starta ett nytt liv nånstans i mellanöstern. Funderar just nu på vad araberna saknar för kompetens, jag skulle gärna vilja komma dit med nånting som är EFTERTRAKTAT. Kulturen kan jag redan, har haft flertal vänner och flickvän från Beirut. Träffat familjen och så vidare. Dom är världens hjärtligaste människor, 100ggr mer människor än nordbor.
Såg en dokumentär om härliga ungar i en skola i Damaskus häromdan och fick ny hopp om ett liv med värdighet. Ju korruptare landet är, desto friare. Desto mer sann marknadsekonomi. Ju mer anstränger sig folk, ordet heter MOTIVATION. Som det ska vara, livet.

Jag är seg i starten men när jag börjar executa så flyger huvuden. Men när?