Absolut.. Problemet är att jag inte har så lång tid att tänka över det hela. Ingen i min närhet känner direkt till mina problem, och jag vill erkänna och dra nu innan det kommer fram av sig självt. Jag förväntar mig inte att det kommer vara en dans på rosor, skratt och leenden. Jag förväntar mig sömnlösa nätter, saknad och ångest.. då kan det bara bli bättre. Jag önskar jag kunde lösa det jag har nu, och det kan jag nog också.. men det känns långt bort och även om jag löser det känns det inte som att det är så här jag vill leva. Jag började röka hasch för några år sedan.. förra helgen tog jag xanor och några pannor amfetamin.. då började jag förstå mina problem. Jag spelar bort hela lönen varje gång och sätter mig i mer och mer skulder.. Det känns som att det är en för brant vägg att klättra upp för, och jag vill hitta en väg vid sidan om istället nu.. USA har alltid varit en dröm.. har alltid legat mig varmt om hjärtat. Varför vet jag inte..

Jag fucking älskar min familj.. och det är mitt största problem. Jag vet inte om jag klarar att dra sådär, men jag klarar inte att leva med att dem känner till mina problem.. usch.