När jag till sist vågade ta steget och resa ensam till Thailand efter att ha hört så mycket om landet och velat åka dit i många år, så har mitt liv nära nog fått en ny dimension.
Som så många andra så åkte jag på "gula febern" och numera går det knappt en dag hemma i Sverige utan att jag längtar tillbaka. När det känns trist på jobbet så tröstar jag mig med allt jag får för pengarna i Thailand, när jag känner mig ensam om helgerna så drömmer jag mig tillbaka och minns de söta små kvinnliga varelserna som log mot en var man än gick och sällan tackade nej till en träff om man var intresserad.

Det svåra i Thailand är inte att skaffa en tjej, det svåra är att inte bli kär i henne på bara ett par dagar, jag har aldrig någonsin träffat så vänliga och uppskattande kvinnor som i Thailand, det är nästan som att man aldrig har träffat en riktig kvinna innan man åkt till Thailand, de spelar i en helt annan liga än kvinnorna i Sverige, och det är lätt att sväva bort längs horisonten och glömma bort att många av dom har som högsta dröm att komma till Europa..

Det enda jag tyckte blev väldigt jobbigt i längden där nere var alla försäljare, restaurang-inkastare, skräddare, tuk-tuk-chaufförer, mm, mm, som tjatade på en att anta deras erbjudanden var man än gick, jag överdriver inte om de var på mig 1000 gånger i veckan, och i kombination med den tropiska värmen så steg de mig åt huvudet efter bara några dagar.