När jag anlände i början av 80-talet hade Tokyo Disneyland precis öppnat, det kom en ny Walkman varje månad, åtminstone varannan och Tokyo var något av det mest vitala jag någonsin upplevt. Klart häftigare än New York City. Sedan när jag varit här några år så slog det mig att trots denna oerhörda modernitet och framåtskridande så var det som om de sociala normerna hakat fast sig i 50-talet och inte kunde komma loss. Du tillhör ju då en begränsad skara japaner som kan göra den jämförelsen och jag förstår att det kan kännas frustrerande. Tänker exempelvis på Matsumoto Rika som är dotter till Asahara Shoko. Det kan inte varit lätt för henne eller hennes syskon att växa upp, trots att de var små barn 1995, eftersom "huset" så att säga drabbas av en kollektiv skuld. Ibland undrar jag om det inte är grunden till tystnadskulturen. Basunerar man ut otrevliga sanningar så dras oskyldiga familjemedlemmar ned i fallet.

Inbillar mig att du ibland kan känna dig fången mellan den närmast extrema individualismen i Sverige, där barnbidragen ofta går direkt till ungarna när de blir tonåringar, till den paternalistiska kollektivismen i klansamhället. Där baksidan i Sverige är flykten från ansvar medan priset i Japan blir ofrihet. Men jag är den förste att erkänna att likheterna mellan folken och samhällena är större än skillnaderna, medan skillnaderna då är de som blir väldigt påtagliga, nära på en i livet.

Som du själv säger är ju förekomsten av sarkasm (ironi tycker jag verkar helt omöjligt) begränsad till ens inre skara, såvida man inte använder den i självnedsättande syfte. Åtminstone om det är Awamori gubbarna på haket. Okända hade säkert genast gått igång med そんなことないよ. Däremot kan det fungera alldeles utmärkt med 中高生 av någon anledning. Undrar varför de så småningom tappar den distansen.

Hittar du folk i västra Hyogo som förstår vad det innebär att bära två kulturer inom sig? Kobe är väl Kansais mest internationella stad, så jag föreställer mig att det borde finnas en del. Eller är du långt från spåren?