Ursprungligen postat av Kumabjorn
Under de dryga 30 år som gått sedan jag kom till Japan första gången måste jag nog tyvärr tvingas konstatera att när det gäller utbildningsnivån för engelska så har det inte hänt särskilt mycket. <det som har tillkommit är 帰国子女 och deras nivå är naturligtvis väldigt hög. Tyvärr är de inte en kraft som nyttjas fullt ut kan jag tycka. De jag har träffat har oftast varit ganska missnöjda med sin ställning då de väldigt snabbt blir 専門職 och därmed har en begränsad karriärväg. Intressant är också att för 20 år sedan var 国際化 slagordet för dagen. Det skulle genomsyra det mesta. Tack vare den sinnesstämningen kunde jag landa en vanlig anställning på Seibu. Tyvärr hade företaget lånat allt för mycket för att investera i hotell (Intercontinental Hotels) så de var bland de första att börja dra ned på personal. Det var inte svårt att räkna ut var man befann sig i hierarkin som gaijin så jag tog min Mats ur skolan medan det fanns tid för alternativ.
Poängen är att Japan har på många områden blivit mer som resten av världen. 終身雇用 och 年功序列 fungerar utmärkt för byråkratier, mindre väl för företag som konkurrerar på en konkurrensutsatt marknad, särskilt inte om de vill verka globalt.
Ibland brukar jag skämta med de yngre grabbarna på klubben som går i 中学校 och ifrågasätter varför de inte snackar bättre engelska, lite med glimten i ögat men det brukar bara göra dem mer nervösa och det är väl mycket där problematiken ligger. 顔負け osv, man vill liksom inte göra bort sig och håller då hellre käften och säger att man inte talar engelska fast man egentligen kanske visst gör det. Men å andra sidan har jag aldrig jobbat inom kontorsvärlden som du uppenbarligen gjort så där kan jag inte säga någonting om, men det stämmer säkerligen.
Nu var det ju dock OS-vi snackade om men överlag känner jag att det är sjukt mycket bortslösade pengar när det kommer till vissa satsningar, oavsett om det kommer från föräldrar eller andra men exempelvis så finns det föräldrar som betalar pengar för att sina ungar ska gå på 保育園 och vid vissa privata så ingår engelska i priset, men hur mycket reell engelska lär sig ungarna som de har användning för i det vardagliga livet? Liksom många gånger känns det som att många behärskar engelska till en viss nivå, men de kommer aldrig att använda den för att de är för rädda för att göra bort sig och då säger de hellre att de inte snackar språket alls. Totalt onödigt och slöseri på tid och resurser kan jag tycka. Hade hellre sett att skicka ungarna på en Working Holiday till Australien eller något senare i livet, vilket vissa (tyvärr för få

också gör, men ja, det är väl ungefär så jag uppfattar det som.