2024-02-11, 20:32
XN
Jag kapar tråden lite då jag hade tänkt starta ett ämne med precis identiskt topic.
Har själv faktiskt börjat planera en exit till Asien, målet är att bo där om 2 år, max 3. Utan att outa mig allt för mycket så är jag 30 år och bor i norra Sverige.
Jag har väl sedan många år börjat lessna på Sverige, specifikt klimatet och en hel del på människorna här. Jag älskar egentligen Sverige och är lyckligt lottad att faktiskt fått växa upp här men jag tycker saker och ting har blivit sämre med tiden. Jag vill verkligen inte behöva skotta fram bilen och leva i en frysbox i många år till. Att kolla på termometern och se -25, komma försent till jobbet för att det är snöstorm och väl på jobbet så tycker jag bara att allt suger helt enkelt. Att jag inte valde att ta skolan mer seriöst och få bra betyg och ett utvecklande jobb får stå för mig, inte för att det är för sent, men jag känner att även om jag skulle ha utbildningen eller ett jobb jag tycker om så hade jag ändå knappt velat bo kvar.
Jag tycker Dansksisu sammanfattar det bra i detta inlägg:
Planen är som sagt att flytta inom 2 år, alltså runt 2026. Just nu jobbar jag på ett kundcenter och får in runt 21K efter skatt, väldigt låg inkomst alltså men jag lever relativt billigt. Har en avgift/amortering+ränta som ligger på 7000 totalt. Jag hoppas kunna börja plugga antingen webbdesign eller till utvecklare nu i höst, en YH-utbildning på 2 år. Ska verkligen fokusera på att lära mig någonting som kan generera en inkomst i det nya landet annars känns det rätt kört. Så det kommer vara prio nummer 1. Lära mig programmering, börjar plugga det nu om ett par veckor och efter det så kan jag förhoppningsvis komma in på YH-programmet. Har även en sidosyssla som vissa månader genererar ungefär 10k extra, något jag kanske kan göra i Asien i bästa fall. Hittar jag inget jobb där jag kan arbeta online så får jag i värsta fall köra igång som chattoperatör, inte för att det är någonting jag ser ner på, men jag undviker det helst om jag skulle kunna jobba med annat.
Familj och relationer: Ingen flickvän, inga barn. Vill gärna hålla det så också. Har varit väldigt nära att få barn med två olika tjejer och jag får tacka mig lyckliga stjärna att så inte blev fallet. Dejtingmässigt så har jag inte heller någon större lust. Jag skulle väl säga att jag är avarage till utseende, gillar dock att träna så jag håller mig i god form. Men till stor del så är det mest ensamstående mammor som visar intresse på dejtingsidorna. Jag har testat dejta en 2-barnsmamma och kan säga att mitt blodtryck nog aldrig varit så högt. Jag orkar helt enkelt inte med barn. Är väldigt introvert men när jag väl bondar med någon så blir personen väldigt viktig för mig.
Ekonomi: Har en relativt god ekonomi trots min låga lön. Eftersom målet är att sticka iväg så känns det inte relevant att varken köpa på mig en massa prylar eller att gå på krogen. Har ett ISK med runt 600K, en bil värd runt 30K, en lägenhet värderad till ungefär 2M i dagens läge med en belåning på 50%. Inga övriga lån/skulder.
Planen är att i faser börja sälja av saker och ting för att i sista ledet sälja lägenheten.
FAS 1: (ÅR 1)
Förhoppningsvis börja plugga en YH-utbildning eller lära mig någonting som kan generera pengar i det nya landet. Går inte det så kommer jag försöka byta jobb till något nattjobb eller kanske ett industrijobb med skifttillägg. Fortsätta spara så mycket som det går men ändå leva ett drägligt liv.
FAS 2: (ÅR 2)
Börja sälja av prylar. Bil, TV, datorer, möbler etc. Inte för att det kommer generera några stora summor, men jag orkar inte ha en massa saker som samlar damm hemma hos någon förälder/vän. Fortsätta renovera lägenheten så att den är fräsch vid försäljning. Känner några som jobbar på bygghandel och kan nog få kakel/klinker till inköpspris. Räknar på att badrummet kommer kosta någonstans mellan 120-150K efter ROT.
FAS 3: (ÅR 2-3)
Sälja lägenheten beroende på hur marknaden ser ut. Förhoppningsvis har räntorna sjunkit och priserna stigit. Jag vill kunna lämna Sverige med i alla fall 2M SEK (något mindre ifall det blir studier). Om jag skulle sälja nu så har jag åtminstone 1,6M i likvida medel. I värsta fall får jag hyra ut lägenheten under 6-12 månader med BRF godkännande.
FAS 4: (ÅR 2-3)
Get the fuck outtahere
Jag vet inte om jag blir lyckligare av att jag flyttar utomlands, men vad fan har jag att förlora egentligen. Jag trivs inte här, trots att vi har det jävligt bra materiellt sett många av oss. Om 70 år är jag död ändå liksom.
Vill även förtydliga att jag rest mycket i Asien och specifikt i Thailand. Vår familj har ett boende där, men det är inte därför jag vill dit. Jag vill skapa mig ett eget liv. Det som är det kluriga är såklart visumet. Eftersom jag är 30 och inte 50 så kan jag inte få ett sådant visa i Thailand. Då är det närmaste att antingen hitta ett jobb där man får WP alternativt gifta mig med en thai vilket känns väldigt långt bort. Det jag gillar med Thailand är, förutom damerna; vädret, kulturen, maten, lukten. Visst, jag har varit där på semester och allt blir såklart vardag tillslut, men jag tänker att så länge man inte jagar brudar i barerna varje dag, blir alkad (dricker inte ens alkohol) samt har en rutin med jobb så klarar man sig. Jag är som sagt ingen big spender, utan jag vill bara ha sol, trevliga människor, kunna kanske träna thai-boxning, lära mig lite thai, gå på gym, röka lite gräs och bada i en pool liksom. Det som sätter käppar i hjulet är ju trots allt visumet.
Därför har jag börjat läsa på lite om andra länder, t.ex Kambodja och Filippinerna. Kambodja verkar ju Bbobi tala gott om i alla fall.
Filippinerna verkar ha sina för och nackdelar, att kunna prata engelska är ju ett stort plus. Men det är samtidigt inte Thailand. Ett annat plus är såklart visumet. Som jag har förstått det så kan man i princip vistas där i 3 år, sedan lämna landet och få 3 år till. (Jag vet att det är den förenklade versionen, men ni fattar). Vet att några här på forumet huserar i Filippinerna och då jag själv aldrig besökt landet förutom på YT-videos så tänker jag inte sitta och döma landet utan att ens ha satt foten där.
Jag vet inte om någon har orkat läsa igenom detta, men hur som helst så känns det bra att skriva ner det, om inte annat för mig själv, så att jag kan ställa mig själv till svars om jag inte lyckas hålla mig till planen. Tar gärna emot feedback på planen också, vet att den inte direkt är vattentät men som sagt så är det bara en plan. Går det i stöpet så har jag ett hyffsat liv här i Sverige, om än tråkigt.
Har själv faktiskt börjat planera en exit till Asien, målet är att bo där om 2 år, max 3. Utan att outa mig allt för mycket så är jag 30 år och bor i norra Sverige.
Jag har väl sedan många år börjat lessna på Sverige, specifikt klimatet och en hel del på människorna här. Jag älskar egentligen Sverige och är lyckligt lottad att faktiskt fått växa upp här men jag tycker saker och ting har blivit sämre med tiden. Jag vill verkligen inte behöva skotta fram bilen och leva i en frysbox i många år till. Att kolla på termometern och se -25, komma försent till jobbet för att det är snöstorm och väl på jobbet så tycker jag bara att allt suger helt enkelt. Att jag inte valde att ta skolan mer seriöst och få bra betyg och ett utvecklande jobb får stå för mig, inte för att det är för sent, men jag känner att även om jag skulle ha utbildningen eller ett jobb jag tycker om så hade jag ändå knappt velat bo kvar.
Jag tycker Dansksisu sammanfattar det bra i detta inlägg:
Spoiler:
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör det, men det är något i vattnet som gör att du som individ helt enkelt mår halvkasst här.
Det är antagligen flera faktorer som spelar in.
Svenska män verkar gå runt och le utåt men man kan se i deras ögon att något inte står rätt till. De känns "kuvade", tillbakahållna, styra, kontrollerade, som att det inte har någon frihet, inte någon rätt eller möjlighet att uttrycka sin maskulinitet.
Vardagen går åt till att tjafsa med sambon, skynda till sig jobbet, övertid, en snabb frysrätt till middag då sambon såklart är på jobbet än och kommer så vara till 21.00, skjutsa ungar till fotbollsträningen, hämta ungar från fotbollsträningen, 15min framför nyheterna för att sedan genast hoppa i säng för att repeat nästa morgon.
Sen är det helg, tacos och samma vanliga jävla skitprogram på tv, sambon är tjurig och sitter bara på tiktok med sin iphone. Meningslös tv-underhållning eller svenska humorserier där mannen så klart alltid utmålas som ett tafatt fån, någon som vet och kan mindre och någon som man inte bör lyssna på (Solsidan och all jävla skit som folk tydligen älskar i det här landet).
Det verkar börja runt 25 års åldern, skolan är slut och nu ska man "börja tjäna pengar och leva", inom 2 år är man trött på skiten men är nu så fast i rutinen att allt bara går på automatik. En majoritet av lönen går åt då priserna i det här landet nu blivit åt helvetet för höga, genomsnittssvensken klarar knappt av en spontanutgift på 15000 kr, även fast denne har heltidsinkomst. Besparingskontot är ett skämt.
Bilen är på lån, huset är på lån, telefonen är på lån, ALLT ÄR PÅ LÅN, svensken äger inte ett jävla skit längre.
På helgerna kanske man kör "padel" så detta ska vara inne, alla gör så, så då måste svennemannen också göra detta, även fast det egentligen suger kuk, men man måste ju visa sig vara del av gemenskapen.
Om gymmet ska besökas så ska det såklart konsumeras NOCCO av någon okänd anledning.
Grått, trist, meningslöst, livet har tappat sitt värde.
Det är en extrem, EXTREM skillnad på välmåendet hos en svensk man kontra en mycket fattigare man från random fattigt asiatiskt land. Leendet, välmåendet, frihetskänslan, den påklistrade attityden (kontra avsaknaden av denna).
Extremt mycket svammel i denna tråd, men jag måste bara uttrycka vad jag känner efter att ha vistats här igen bara några få månader.
Det är alltså såhär svensken antagligen känner 24/7, 12 månader om året (eller 11.5 kanske, om han har tur att resa utomlands en sväng på semestern), men svennebanan är van, fast i hjulet och har inget att jämföra med.
Kvinnorna, ja, de ska vi inte ens tala om. Finns det något lands kvinnor som knaprar den mängd av div anti-depp som i Sverige? Finns det något lands kvinnor där typ 30% regelbundet går till terapeut?
Familjesplittringen, singelpappor här, singelmammor där, obefintlig nationsstolthet, ingen framtidsanda, banker som går bananas för random överföring av 10000kr. Elpriser åt helvete, matpriser åt helvete, havrerande sjukvård, kriminella nätverk som nästlat sig in i rättsystemet, BLATTAR OCH SOMALIER PRECIS ÖVERALLT, "eey brush halåååå" skriks vart man fan än vänder sig i Stockholm stad.
Ursprungligen postat av Dansksisu
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör det, men det är något i vattnet som gör att du som individ helt enkelt mår halvkasst här.
Det är antagligen flera faktorer som spelar in.
Svenska män verkar gå runt och le utåt men man kan se i deras ögon att något inte står rätt till. De känns "kuvade", tillbakahållna, styra, kontrollerade, som att det inte har någon frihet, inte någon rätt eller möjlighet att uttrycka sin maskulinitet.
Vardagen går åt till att tjafsa med sambon, skynda till sig jobbet, övertid, en snabb frysrätt till middag då sambon såklart är på jobbet än och kommer så vara till 21.00, skjutsa ungar till fotbollsträningen, hämta ungar från fotbollsträningen, 15min framför nyheterna för att sedan genast hoppa i säng för att repeat nästa morgon.
Sen är det helg, tacos och samma vanliga jävla skitprogram på tv, sambon är tjurig och sitter bara på tiktok med sin iphone. Meningslös tv-underhållning eller svenska humorserier där mannen så klart alltid utmålas som ett tafatt fån, någon som vet och kan mindre och någon som man inte bör lyssna på (Solsidan och all jävla skit som folk tydligen älskar i det här landet).
Det verkar börja runt 25 års åldern, skolan är slut och nu ska man "börja tjäna pengar och leva", inom 2 år är man trött på skiten men är nu så fast i rutinen att allt bara går på automatik. En majoritet av lönen går åt då priserna i det här landet nu blivit åt helvetet för höga, genomsnittssvensken klarar knappt av en spontanutgift på 15000 kr, även fast denne har heltidsinkomst. Besparingskontot är ett skämt.
Bilen är på lån, huset är på lån, telefonen är på lån, ALLT ÄR PÅ LÅN, svensken äger inte ett jävla skit längre.
På helgerna kanske man kör "padel" så detta ska vara inne, alla gör så, så då måste svennemannen också göra detta, även fast det egentligen suger kuk, men man måste ju visa sig vara del av gemenskapen.
Om gymmet ska besökas så ska det såklart konsumeras NOCCO av någon okänd anledning.
Grått, trist, meningslöst, livet har tappat sitt värde.
Det är en extrem, EXTREM skillnad på välmåendet hos en svensk man kontra en mycket fattigare man från random fattigt asiatiskt land. Leendet, välmåendet, frihetskänslan, den påklistrade attityden (kontra avsaknaden av denna).
Extremt mycket svammel i denna tråd, men jag måste bara uttrycka vad jag känner efter att ha vistats här igen bara några få månader.
Det är alltså såhär svensken antagligen känner 24/7, 12 månader om året (eller 11.5 kanske, om han har tur att resa utomlands en sväng på semestern), men svennebanan är van, fast i hjulet och har inget att jämföra med.
Kvinnorna, ja, de ska vi inte ens tala om. Finns det något lands kvinnor som knaprar den mängd av div anti-depp som i Sverige? Finns det något lands kvinnor där typ 30% regelbundet går till terapeut?
Familjesplittringen, singelpappor här, singelmammor där, obefintlig nationsstolthet, ingen framtidsanda, banker som går bananas för random överföring av 10000kr. Elpriser åt helvete, matpriser åt helvete, havrerande sjukvård, kriminella nätverk som nästlat sig in i rättsystemet, BLATTAR OCH SOMALIER PRECIS ÖVERALLT, "eey brush halåååå" skriks vart man fan än vänder sig i Stockholm stad.
Planen är som sagt att flytta inom 2 år, alltså runt 2026. Just nu jobbar jag på ett kundcenter och får in runt 21K efter skatt, väldigt låg inkomst alltså men jag lever relativt billigt. Har en avgift/amortering+ränta som ligger på 7000 totalt. Jag hoppas kunna börja plugga antingen webbdesign eller till utvecklare nu i höst, en YH-utbildning på 2 år. Ska verkligen fokusera på att lära mig någonting som kan generera en inkomst i det nya landet annars känns det rätt kört. Så det kommer vara prio nummer 1. Lära mig programmering, börjar plugga det nu om ett par veckor och efter det så kan jag förhoppningsvis komma in på YH-programmet. Har även en sidosyssla som vissa månader genererar ungefär 10k extra, något jag kanske kan göra i Asien i bästa fall. Hittar jag inget jobb där jag kan arbeta online så får jag i värsta fall köra igång som chattoperatör, inte för att det är någonting jag ser ner på, men jag undviker det helst om jag skulle kunna jobba med annat.
Familj och relationer: Ingen flickvän, inga barn. Vill gärna hålla det så också. Har varit väldigt nära att få barn med två olika tjejer och jag får tacka mig lyckliga stjärna att så inte blev fallet. Dejtingmässigt så har jag inte heller någon större lust. Jag skulle väl säga att jag är avarage till utseende, gillar dock att träna så jag håller mig i god form. Men till stor del så är det mest ensamstående mammor som visar intresse på dejtingsidorna. Jag har testat dejta en 2-barnsmamma och kan säga att mitt blodtryck nog aldrig varit så högt. Jag orkar helt enkelt inte med barn. Är väldigt introvert men när jag väl bondar med någon så blir personen väldigt viktig för mig.
Ekonomi: Har en relativt god ekonomi trots min låga lön. Eftersom målet är att sticka iväg så känns det inte relevant att varken köpa på mig en massa prylar eller att gå på krogen. Har ett ISK med runt 600K, en bil värd runt 30K, en lägenhet värderad till ungefär 2M i dagens läge med en belåning på 50%. Inga övriga lån/skulder.
Planen är att i faser börja sälja av saker och ting för att i sista ledet sälja lägenheten.
FAS 1: (ÅR 1)
Förhoppningsvis börja plugga en YH-utbildning eller lära mig någonting som kan generera pengar i det nya landet. Går inte det så kommer jag försöka byta jobb till något nattjobb eller kanske ett industrijobb med skifttillägg. Fortsätta spara så mycket som det går men ändå leva ett drägligt liv.
FAS 2: (ÅR 2)
Börja sälja av prylar. Bil, TV, datorer, möbler etc. Inte för att det kommer generera några stora summor, men jag orkar inte ha en massa saker som samlar damm hemma hos någon förälder/vän. Fortsätta renovera lägenheten så att den är fräsch vid försäljning. Känner några som jobbar på bygghandel och kan nog få kakel/klinker till inköpspris. Räknar på att badrummet kommer kosta någonstans mellan 120-150K efter ROT.
FAS 3: (ÅR 2-3)
Sälja lägenheten beroende på hur marknaden ser ut. Förhoppningsvis har räntorna sjunkit och priserna stigit. Jag vill kunna lämna Sverige med i alla fall 2M SEK (något mindre ifall det blir studier). Om jag skulle sälja nu så har jag åtminstone 1,6M i likvida medel. I värsta fall får jag hyra ut lägenheten under 6-12 månader med BRF godkännande.
FAS 4: (ÅR 2-3)
Get the fuck outtahere
Jag vet inte om jag blir lyckligare av att jag flyttar utomlands, men vad fan har jag att förlora egentligen. Jag trivs inte här, trots att vi har det jävligt bra materiellt sett många av oss. Om 70 år är jag död ändå liksom.
Vill även förtydliga att jag rest mycket i Asien och specifikt i Thailand. Vår familj har ett boende där, men det är inte därför jag vill dit. Jag vill skapa mig ett eget liv. Det som är det kluriga är såklart visumet. Eftersom jag är 30 och inte 50 så kan jag inte få ett sådant visa i Thailand. Då är det närmaste att antingen hitta ett jobb där man får WP alternativt gifta mig med en thai vilket känns väldigt långt bort. Det jag gillar med Thailand är, förutom damerna; vädret, kulturen, maten, lukten. Visst, jag har varit där på semester och allt blir såklart vardag tillslut, men jag tänker att så länge man inte jagar brudar i barerna varje dag, blir alkad (dricker inte ens alkohol) samt har en rutin med jobb så klarar man sig. Jag är som sagt ingen big spender, utan jag vill bara ha sol, trevliga människor, kunna kanske träna thai-boxning, lära mig lite thai, gå på gym, röka lite gräs och bada i en pool liksom. Det som sätter käppar i hjulet är ju trots allt visumet.
Därför har jag börjat läsa på lite om andra länder, t.ex Kambodja och Filippinerna. Kambodja verkar ju Bbobi tala gott om i alla fall.
Filippinerna verkar ha sina för och nackdelar, att kunna prata engelska är ju ett stort plus. Men det är samtidigt inte Thailand. Ett annat plus är såklart visumet. Som jag har förstått det så kan man i princip vistas där i 3 år, sedan lämna landet och få 3 år till. (Jag vet att det är den förenklade versionen, men ni fattar). Vet att några här på forumet huserar i Filippinerna och då jag själv aldrig besökt landet förutom på YT-videos så tänker jag inte sitta och döma landet utan att ens ha satt foten där.
Jag vet inte om någon har orkat läsa igenom detta, men hur som helst så känns det bra att skriva ner det, om inte annat för mig själv, så att jag kan ställa mig själv till svars om jag inte lyckas hålla mig till planen. Tar gärna emot feedback på planen också, vet att den inte direkt är vattentät men som sagt så är det bara en plan. Går det i stöpet så har jag ett hyffsat liv här i Sverige, om än tråkigt.