Tino, han jag berättat tidigare om som åkte i finkan ett år för att ha skeppat en båt med besättning utan papper och diverse andra dumdristiga misstag han gjorde, kom ju ut efter sitt år och är här igen med diverse erbjudanden.

Han hade en kompis som ville sälja en tvål för 1800kr. En tvål är en bit hash av tvålstorlek, 125 gram. Jag nappade och idag tog vi en taxi till snubben och jag köpte min tvål. Enkel affär, två minuter och sedan gå hem.

Tino har aldrig några pengar. Han gillar grog för mycket och har en egenskap av att alltid klanta till det. Han lurar ingen, har aldrig annat än goda avsikter men råkar alltid illa ut och ställer till det för sig så jag garderar mig alltid.
Jag gav honom en femtiolapp för besväret att han följde med, jag hade tänkt ge honom det dubbla eller lite av hashet men han bad om 500 escudos. Jag gav honom 600 för jag hade ingen växel.
För honom är det två dagars mat.
På vägen hem ville han visa mig sina hemtrakter som var i närheten, han bjöd på grog (jag hade ju tänkt att ha en vit dag) och hälsade på alla sina vänner.
Vi gick vidare och han ville visa ett ställe till och ta en grog men då envisades jag med att betala.
Ytterligare på vägen möter vi en snubbe som haft strupcancer och inte kan prata. Tino ger honom en godisbit och ett mynt.

Tino är i princip en uteliggare. Han har rest över halva jorden som arbetare på stora skepp och jobbat i en hel del länder i Europa och Karibien men är nu gammal och jobbar inte längre. Däremot söker han alltid småjobb, han har ingen pension eller så, lever på gatan men har ett rum att sova i.

Det är det jag gillar med folket här. Han har inget men ger ändå lite av det lilla han har till en person på gatan. Han har, liksom många här, ett stort hjärta och hjälper alla så gott han kan, han vet att en annan dag är det han som får hjälp.
Denna livsstil och hur man behandlar sina medmänniskor kallas Morabeza och är en stor del av kulturen här.
Ju fattigare man är, desto större andel av det man har ger man bort.

Jag tycker det är vackert. Det är en stor del av varför jag gillar Kap Verde. Det är säkert på liknande sätt i andra fattiga länder såklart.

Vi rika européer är snåla som fan i jämförelse, vi låser in oss i det vi har och vill inte skiljas från det.
Jag tycker att samhället blir bättre och varmare av en sådan kultur. Här är fattigt, stora skillnader mellan rika och resten men det är de fattigaste som ger mest till andra fattiga.

En form av frivillig socialism mellan de som har det sämst, man ger vad man kan till de som behöver det mest.
Jag slutar aldrig att imponeras av de omtänksamhet som finns här.