I stockholm består vår vardag av konstanta förseningar, inställda tåg, timtals i resväg - och tjockisar till förbannelse. De tar upp ett och ett halvt säte, medan andra stackare får sitta bredvid lutade åt sidan i 45 grader och får skolios.

Det slutar ofta med att jag står hela resvägen hellre än att sitter som en kråka och får ryggont för att någon som inte klarar av att begränsa sitt matintag alltid ska sätta sig intill mig. Och jävlar - om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var en sammansvärjning bland tjockisarna att hitta mig och sätta sig bredvid mig för att göra min resa olidlig. Det är med oerhörd precision de hittar mig, och den fetaste som går på naturligtvis slår sig ned vid just mig. Ofelbart.

Jag har inget emot tjockisar utom i kommunaltrafiken, eftersom de är mycket mer i vägen än vad en normalstor person är i såväl trappor som tåg. Och långsamma som sjösniglar är de förstås också. Hela världens bromsklossar. Att resa med fordon överallt ser dessutom ut att vara det sista de borde ägna sig åt.

- Varför står de inte upp och visar lite hänsyn för sina medresenärer?
- Varför ska alla andra lida för att de inte kan ta hand om sig själva?