Jag har länge tänkt att åka på en resa under en längre tid, har egentligen ingenting som stoppar mig och har redan lite av en plan. Jag är 20 år och bor hos mina föräldrar, studerar en kurs just nu som kommer vara slut i januari. I februari har jag jobb garanterat till ungefär mitten av september. Kommer då ha ca 60-80 000 kr i kapital.
Det som gör att jag vill åka är att jag tror jag skulle behöva ett miljöombyte, har bott i samma småstad i nästan hela mitt liv. Mina bästa vänner har jag känt sen jag var 6 år. Livet just nu känns jävligt monotont, läser kurs på distans så träffar inte speciellt många. Under hela hösten har min vecka sett ut typ såhär:
Läsa kurslitteratur, träna 3-4 pass, fika/käka på stan nån gång. Utgång ibland på helgen eller spel/chillkväll med vänner.
Det som gör att jag ändå tvekar är osäkerheten med att resa själv, jag är inte världens mest utåtriktade person och har lite halvsvårt att få bra kontakt med nya människor. Jag är inte den som sitter tyst hela tiden (speciellt inte efter några öl) men heller inte den som tar initiativet med nya människor.
Vad jag vill komma fram till är hur viktigt är det att man är utåtriktad och framåt om man reser själv? Australien är mitt huvudspår just (Asien är också ett alternativ av ekonomiska skäl), kan WWOOFing vara någonting? Hur är den sociala biten på hostels? Hur många reser själva?
Några kompisar har surrat om att åka men jag tror inte det kommer bli av, känns som att det kommer dyka upp någonting för dem och så blir det inte av. Därför är jag inriktad på att behöva resa själv.
Någon som kanske kännt samma som mig och vågat resa?
Skall man kanske boka in en biljettjävel i september och på så sätt "tvinga" sig själv?
Hoppas någon orkade läsa igenom, skönt att skriva av sig i alla fall.