Resan genom Etiopien börjar nu likna militär överlevnadsträning mer än något annat. Ingenting fungerar och vi utsätts ständigt för nya prövningar, inklusive psykisk och fysisk terror av lokalbefolkningen. Ute på vägarna känns det som vi bokstavligen befinner oss i en krigszon med tanke på alla övergrepp och anfall vi utsätts för. Endast igår blev jag vid ett flertal tillfällen spottad på, såväl med ren (?) saliv som fulla munnar med vatten, piskad med snören, rappad med pinnar över rumpa, rygg, ben och armar, stenad högt och lågt, slagen med handflator och knytnävar, tafsad över rumpan och låren samt försök till omkullknuffning av cykeln. I tillägg till detta utsätts vi konstant för glåpord, oförskämdheter, hånfulla skratt och intressant nog även otrevliga uppmaningar att ge pengar. Det har nu gått så långt att de flesta av oss totalt har förlorat all respekt för den inhemska populationen. Inte minst har all form av sympati och empati som någonsin funnits, fullständigt försvunnit. När skitiga ungar och otrevliga vuxna skriker; ”You, you, you, give money, money” på det mesta aggressiva tänkbara sätt, skriker vi tillbaka, om situationen så tillåter; ”Get a job you lazy bastard”,”I rather burn my money than give it you” eller ”I hope you starve to death”. Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå när man sitter där hemma under ordnade förhållanden. Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. Inne i städerna är Etiopierna möjligen något mer välartade, men ute på landsbygden är det fullständig anarki som råder och jag känner hela tiden att min personliga säkerhet är hotad. Utan tvekan utsätts vi kvinnliga cyklister för deras våld och övergrepp i betydligt större utsträckning. Fega jävlar som de är. Så fort vi stannar eller försöker försvara oss, flyr de som rädda harar ut i bushen. Jag har därför börjat beväpnad mig med en handfull stenar så fort jag ser en hord ungar på håll, för att vid minsta provokation med all kraft kasta dem in i gruppen och sedan cykla därifrån så fort jag förmår. Cyklingen har verkligen fått underordnad betydelse under dessa krigsliknande förhållanden, där varje dagsetapp handlar om att med så små blessyrer som möjligt ta sig in till nästa camp. Nu återstår bara fyra cykeldagar i detta gudsförgätna land och vi hoppas innerligt att ingen i gruppen ska hinna komma till allvarliga skada, innan vi för gott lämnar befolkningen åt sitt öde. Vi är alla rörande överens om att INGEN västerländsk hjälp någonsin kan gagna detta tiggarparadis på lång sikt. Ska de någonsin få rätsida på den misär de lever i, måste de för egen kraft vända trenden och masa sina lata arslen upp från marken och börja göra en arbetsinsats. Som en av Sydafrikanerna på resan konstaterade, är man inte rasist innan man börjar resa genom Afrika, blir man det garanterad allt eftersom man kommer till insikt med hur de agerar och uppför sig!
Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit. Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.
Visst kan jag förstå att alla servitriserna inte har någon högklassig skolning, men även den mest korkade etiopier borde ju fatta att man inte kan lämna ut notan till en hungrig gäst, som väntat en timme, UTAN att få mat och sedan förvänta sig att få betalt för den beställning som gjorts. Exemplen på hur patetiskt illa allt fungerar i det här landet är många och långa. Man undrar kort och gott, hur de kan leva under dessa förhållanden utan att överhuvudtaget agera och åtminstone försöka förbättra situationen?!

Det senaste angående mina nya hjul, är att de befinner sig på något FedEx-kontor i Addis Abeba. Förhoppningen är att vi ska kunna vidarebefordra paketet till Nairobi, dit vi kommer om två veckor. Oddsen att mina ZIPP-hjul ska överleva resan dit är minst sagt dåliga, med anledning av de vägförhållanden som väntar. ”Prepare yourself for the worst roadconditions on the entire tour”, är meddelandet på vår anslagstavla inför den kommande veckan. Med tanke på vilka eländiga vägar vi redan cyklat på, kan jag inte ens förställa mig hur de kan bli ännu värre, men det kan de tydligen…

Kalla mig gnällig. Det står jag för! Den här resan är bra mycket mer påfrestande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tror inte det finns någon i gruppen som genomgår den här resan utan svårigheter. Det enda som håller mig något sånär vid gott mod, är att jag åtminstone har hälsan i behåll. Efter Addis Abeba var det som om en diarré-epidemi hade utbrutit i gruppen. Dagen efter vilodagen satt närmare 15 personer på lastbilen och när vi vaknade morgonen därpå var hela lägret omringat av diarrépölar och toalettpapper flög omkring hela området. Restriktionerna om att gräva ner sina exkrementer var som bortglömda. En ganska vedervärdig syn, men fullt förstålig med tanke på att diarréerna var så akuta att flera inte ens hann ut ur tältet innan byxorna var fyllda. Mindre trevligt när vi dessutom inte har något rinnande vatten att tillgå…

Well, dags att leta upp ett internetcafé och hoppas att oduglingarna i det här landet kan prestera någon form av strömförsörjning (vilket vi inte hade igår kväll) och internetuppkoppling, även om vattnet inte fungerar. Hoppas höra av mig igen om en vecka, när vi ankommit Kenya och färdats genom Lavastens-öknen