Amerikat

Flyttade till Irland när jag fick nog av arbetslösheten i Sverige. Överlag tröttnade jag på att vara en loser utan framtid och jobb så jag stack hit istället. Av irlandsvistelsen har jag lärt mig så sjukt mycket och jag känner som TS att jag måste ut och resa mer innan jag dör.

Om man ska jämföra Sverige och Irland lite kort så kan man sammanfatta det som att Irland är ett Sverige med sämre väder, sämre matkultur, sämre byggnadsstandard och fulare människor. Att bo här en kort stund funkar ju, men aldrig i helvete att jag skulle vilja bo här för resten av mitt liv

Haha, det låter inte som någon höjdare, var det värt det då? Jag kan väl säga att min debut skedde i Norge, hade det inte vart för att man drog in rätt bra med flis så hade jag inte stannat kvar där så länge som jag gjorde. Norge är ett u-land när det gäller det administrativa delen, förstår inte att trots det är så många som kommer från utlandet för att jobba så är dom helt hopplösa, tog mig 1œ månad innan jag fick norskt personnummer, ytterligare 2œ månad innan jag fick permanent personnummer, har även hur många i min bekantskapskrets som haft liknande upplevelser i Norge. Sen att norskar ser på oss svenskar som vi svenskar ser på polacker gjorde inte saken bättre. Ska inte säga att det är så i hela Norge men i Bergen fick jag den uppfattningen, speciellt i mitt val av yrke. Kan sitta och kasta mycket skit på Norge men sammanfattar det med att jag aldrig ska sätta min fot där igen, hoppas jag.

Just nu bor jag i Spanien, men ska innan månadens slut flytta till danmark, igen.

What he said.

+2

Är ju nästan så att man är mörkrädd för att komma hem igen (och nej, det var inget rasitiskt menat med det)

Efter att ha bott utomlands (tror inte det krävs speciellt lång tid för någon) ett tag så undrar man fan hur man stod ut alla de där vintrarna när man bara knöt näven och skrek ut i skyn "JAG VILL HÄR IFRÅN"

Det var då, och nu är nu.

Tyvärr är ju sanningen (eller reality är nog ett rättare ord) en annan och tonåringarna som blir kära i antingen anime-figurer eller hollywood-celebs tycks inte kunna få tårtan, och äta den.

Ett års utbytesstudent...

Sen hem till verkligenheten som en loser i ett loserland och livet suger. Gratis skola dock så det är bara att plugga och ta nya tag. Kanske kommer du dit. Ge det... sisådär... 5 år?

Sverige är inte dåligt. Är nog bara en side effect av våran mångkultur.

Flyttat fran Sverige for tredje gangen....
Samma anledning samtliga ganger. Jobb.

3 ar i Irland
1 ar i Thailand
Inne pa 2 aret i USA. Far se hur lange det blir.

Men jag tror att jag kommer att vanda tillbaka till Sverige. Tycker inte att Sverige ar sa daligt som endel andra.

1 år usa 5 år japan(and counting), pluggeri å jobb. kommer också från liten by som TS och kände att här kan man ju inte stanna efter blivit hjärntvättad av hollywood tv å film etc. i 18 år..

Blev också grymt sugen att dra efter jag lärt känna lite folk från andra länder. Måste dock säga att efter ett par år utomlands börjar man sakna ica, bingolotto, kaviar, naturen, etc mer å mer i Sverige.

Sverige är bra och säkert men är man en person som anstränger sig mer än andra får man räkna med typ samma lön och samma liv. Ska ju vara "lika för alla" oavsätt om man är alkis steffe eller duktiga göran... min erfarenhet utomlands säger att det lönar sig att jobba hårt, men skiter man i allt hamnar man snabbt på gatan. Men vi svenskar är överlag jävligt duktiga och har mycket att hämta i andra länder om man inte är allt för blåögd och liter på allt och alla.

En bra sak med sverige är att "fattig bönder" som mig och TS kan utbilda sig "gratis" i Sverige och kvalificera oss för rätt så välbetalda jobb utomlands. för att jämföra, tuition fee kan lätt dra upp i 100,000kr per halvår på college i USA tex..

Med det sagt skulle jag gärna flytta hem till Sverige igen om hade ett bra jobb som väntade...

HAHAHA Bra fråga!

Jag har samma hippieskal: karlek

Jag har tidigare bott i USA och var lite smasugen pa att bo utomlands igen. Har nog alltid kant att jag inte skulle bo i Sverige hela mitt liv och min karl var fran borjan tydlig med att han inte kunde tanka sig att bo i Sverige.

Jag har nu bott utomlands i tva ar (den har omgangen) och kan kanna en saknad till Sverige nar jag till exempel far en arsalmanacka med vackra bilder fran svensk natur. Jag var superavundsjuk i juni, juli, augusti nar det kandes som om precis alla vanner var lediga och njot av det (for en gangs skull) vackra svenska sommarvadret med langa ljusa natter, segling och allt annat stereotypiskt skargardssvenskt. Sjalv hade jag vinter da och jobbade massvis av overtid...

Det jag saknar fran Sverige ar (forutom vanner och familj): en del mat/godis, svenska traditioner under julen, ibland saknar jag arstider (t ex ska ju julen vara kall och mork och helst med sno saklart. Vi har hogsommar under jul och jag har svart att hitta julstamningen nar det ar 35 grader och man gar till stranden pa juldagen), ljusa sommarnatter, att vi i Sverige tar semester 4 veckor pa raken, narheten till ovriga Europa (enkelt att resa) och var svenska husstandard.

Mest kanner jag dock mig glad over att slippa schlagerfestivalsyra, att alla ska vara sa himla PK jamt, hela feminist/jamstalldhetshysterin... Det kanns som om valdet trappas upp hemma i Sverige och integrations- och invandringspolitiken ar langt fran tillfredsstallande. Som konsument ar jag ocksa glad over att ha flyttat till ett storre utbud och battre priser pa det mesta. Jag alskar livsstilen har och aven om det bestar mycket av samma som hemma (ja, man maste jobba, tvatta, stada, handla mat, ga ut med hunden, ringa mamma osv har ocksa) sa har man fler mojligheter till varierade upplevelser har - framforallt utomhus.

Fran Sverige kan jag ibland sakna forankringen man har... Dvs igenkannandet - man har sett samma tv-program som liten som andra, haft samma tonarsidoler som resten av tjejerna i arskullen, man skrattar at samma saker. Jag kan kanna mig frammande har nar folk borjar prata om band som jag aldrig hort talas om (jamfor med var Carola eller Herreys eller Trance Dance...) som exempel. Nar det kommer parlor som svenska "Solsidan" kan jag ocksa sakna svensk humor och att jag inte har nagon har att dela de igenkanningsskratten med.

Jag bor i Australien.

Alla ni som har flyttat ifrån Sverige, var det inte svårt att flytta ifrån eran familj, vänner osv?
Saknar ni dem inte extremt mycket ?

Jo, det var det absolut svåraste för mig. Jag är ensambarn och min pappa börjar bli väldigt gammal (80+) så för mig är det mycket skuldkänslor om att jag övergett dem och vem ska ta hand om dem sedan och vad händer när min pappa avlider (vilket logiskt sett är sooner rather than later). Men man kan ju inte leva sitt liv för andra liksom, man måste ta egna vägar och göra egna val.

Vad gäller mina vänner så saknar jag givetvis dem och som vuxen tar det ju lite tid att skaffa nya vänner och dessutom komma på samma vänskapsnivå med dem man har hemma som man kanske varit vän med sedan skolan. Men med skype och allt sådant så minskar ju avstånden på något sätt.

Ärligt talat kan jag dock känna lite som att när mina andra utomlandsboendevänner klagar på att de har långt hem och träffar sina vänner och föräldrar sällan - och de bor i Frankrike eller Italien eller kanske till och med New York - så kan jag känna att det är bullshit. Bor man där kan man åka hem på en långweekend för ett par tusenlappar. Jag kan åka hem en gång om året - max!