Jag har rest igenom ganska många områden. Men jag har nog aldrig ens befunnit mig i Blekinge eller Norrbotten, inte heller i Södermanland om man inte räknar söda Stockholm. Dalsland, Närke, Skåne, Västmanland och Ångermanland har jag då bara rest igenom, alla övriga har jag besökt och övernattat i. Skulle kunna lägga till Lappland som genomfartsområde, men (södra) Lappland har jag rest igenom så pass många gånger med flera olika stopp vid tillfällena, så det räknar jag som "besökt".
Jag trivs i min hembygd, den jämtska fjällnära Storsjöbygden. Mest jämförbar med den är Dalarnas Siljansbygd. Där har man också (hyffsat) nära till fjällen, en fin sjö, en kultur- och landsbygd och fyra årstider, fem om man räknar med vårvintern. Lite liknande är det nog också i Hälsingland. Hemma ser jag som någonstans i de tre landskapen. Lilla Härjedalen är nog också med på ett hörn.
Ursprungligen postat av Gorm Den Gamle
Varför ska man se sitt land? Nu ser jag iofs inte Sverige som mitt, men även om jag gjorde det har jag svårt att se meningen i att åka runt till en massa avkrokar 1000 mil bort. Kiruna? Det är ju för fan närmare till Italien!
Stör mig fan så mycket mer att jag aldrig har varit i Berlin eller Polen (båda är ju bara 30-40 mil bort) än att jag aldrig har varit i Dalarna eller Uppland.
När du är i Berlin och Polen (och Italien) så är du där som representant för ditt land, vilket det nu är (säg för Guds skull inte Skåne eller något liknande), så då kan det vara bra att ha sett de olika delarna av landet. Har man lite skärgård, fjäll, några av städerna, skog och vildmark, sjöar och vinterlandskap med sig i bagaget så motsvarar man nog väl vad utlänningar har för bild av landet. Dessutom har man en känsla för de natur- och kulturgeografiska skillnaderna som finns när man möter sina landsmän.