Ett stort tack till TS för att ha delat med sej av sina erfarenheter. Ja, jag har också rätt nyligen läst
Caroline Salzingers bok
Hälsningar från ondskans axelmakter, och hennes observationer tycks ganska långt vara de samma som dina. Hon blev dessvärre nästan dödssjuk av "kött"soppan hon bjöds på, och de nordkoreanska kvacksalvarna var på vippen att göra henne till narkoman genom sin rustika opiumkur. (I förbigående rekommenderar jag alla boken varmt!)
Också andra skribenter har skildrat sina intryck från Nordkorea, och ett genomgående tema är hur omöjligt det är att få kontakt med lokalbefolkningen. Men det kan inte alltid ha varit lika svårt. Jag minns hur jag själv nån gång för länge sen på biblioteket bläddrat i en bok från 1982,
Nordkorea - en utmaning av
Willy Westby och
Margareta Lindblad. Tyvärr minns jag inte mycket av dess innehåll - annat än att författarna faktiskt hade kunnat träffa vanliga Pyongyangbor i deras hem, diskutera med dem och skildra deras vardagstillvaro. Men såna kulturmöten tycks vara omöjliga numera - eller är de det?
Westbys och Lindblads bok var så vitt jag minns fri från den allra svulstigaste propagandan, och alltså ingen direkt pendang till de hyllningar till Kina och Albanien som bokstavsvänstern prånglade ut några år tidigare. Ett par smådråpliga formuleringar har jag dock lagt på minnet. Dels författarnas åsikt att nordkoreanerna brukade
avbilda Kim Il Sung som vi (svenskarna?)
brukar avbilda Jesus. Och bokens presentation av Juche-tänkandet, enligt vilket Nordkorea skulle vara självförsörjande på allt, inte minst energi, avslutades med en förnumstig kommentar:
Det skulle kanske inte skada med lite Juche-idéer i den svenska energidebatten. Kanske var det besvikelsen med resultatet från 1980 års folkomröstning som gjorde sej påmind?