Hej.
Jag är en kille som är på väg att lämna 20-åren bakom mig. I hela mitt liv har jag lidit av väldigt dålig självkänsla, och "depression", varför jag skriver det inom parentes är för att jag aldrig köpt den "kliniska" termen och att vem som helst drabbas, det finns alltid bakomliggande orsaker enligt min erfarenhet.
Hur som helst, på grund av detta har jag gått arbetslös långa perioder i livet och mitt vuxna liv har i princip bestått av ett tillbakadraget och väldigt ensamt liv utan varken vänner eller flickvän i förorten. Att verkligen
Leva och njuta av livet har jag aldrig kunnat.
De senaste åren har jag insett, att om jag någonsin ska kunna upptäcka livet och lära mig leva, så är det nu eller aldrig.
Att åka ensam till andra sidan jorden, det är något jag aldrig skulle våga, men jag gör det ändå.
Efter att ha hittat en mycket prisvärd biljett, så landar jag nu i Augusti i Phuket.
Jag har inga spikade planer när jag väl kommer dit, jag har faktiskt svårt att ens föreställa mig hur det är därborta, trots allt gott jag hört om landet.
Men jag har tänkt mig att resa runt i landet lite, förhoppningsvis träffa lite trevliga människor, se mig omkring, en yttre (och inre) upptäcktsfärd helt enkelt
![](/images/smileys/smile1.gif)
Jag kommer kanske bli liggandes på rummet några dagar under resan och må dåligt, men likaväl som jag gör det hemma i Sverige så kan jag väl göra det i Thailand likaväl i så fall.
Men jag har också en föraning om att jag kommer få känna livets glöd vakna till liv inom mig under resan.
Jag hoppas, och tror att jag kommer "växa som människa", få smaka på livets goda sida för en gångs skull, kanske känna passion över detta äventyr, och kanske hitta en passion i livet och något att leva för.
Visst känner jag även oro inför detta främmande, allt från att jag ska tappa bort kortet, passet, bli sjuk, eller bli stoppad i tullen (de få gånger jag flygit har jag i fyra fall av fem blivit utvald i tullen, och trots att jag är "clean" så känns det väldigt obehagligt)
Men ska jag hitta glöden i livet så måste jag våga pröva mina ringrostiga vingar.
Något annat jag funderar lite över är hur Thailändare ser på människor med dåligt självförtroende? Svenskar eller Thailändare, vi är ju människor allihopa och tyvärr är det mänskligt att se ner på folk med dåligt självförtroende, men jag har en känsla av att Thailändare som folk är mer "upplysta" än svenskar, och har mer förståelse för att en del bara sett livets mörka sida.
Första intrycket de flesta får av mig, är antingen att jag ser ut som "sju svåra år" och verkar tämligen bister och sur (jag är dock inte otrevlig, och dricker gör jag sällan), Eller, att jag ser ut att ha haft många prövningar i livet och att de gärna bjuder på ett uppmuntrande léende och en pratstund, när människor gör det så tycker de flesta att jag är en tämligen känslig, omtänksam person med hjärtat på rätta stället, trots mitt föga upplyftande första intryck.
Jag ville dela med mig av en helt ny, snart kommande, stor händelse i mitt liv, och alla råd, tips och svar på funderingar tas tacksamt emot.