Läs tidningar på nätet, t. ex. Manila Bulletin.
Efter ett tag ser du hur en äkta bananrepublik fungerar.
Lycka till!

Precis. Själv har man plöjt sig igenom alla sidor av pur respekt för veteranerna hör inne för att lära sig så mycket som möjligt och inte förpesta dom med för många frågor som redan tagits upp 100 gånger.
Sätt lite fart på ditt lata arschel och gör lite av jobbet själv


Precis som i sverige men inte lika snyggt.
Där behöver man inte vara politiker eller ha ärvt sig en stor förmögenhet för att kunna köpa sig lite korruptions fördelar, det räcker med rena stålar och ett leende.

Du har fan i mig rätt:
Den svenska modellen är nästan värre.:'(

Jag kan reka Camiguin Island, två timmars speedboat utanför Cagayan de Oro. Klart intressant vulkanö med allt möjligt att göra - häftig vandring, "hemliga" vattenfall, kalla- och varma vattenkällor, superdyk osv. Sanden är svart ska sägas, men White island finns ca fem minuter bort. En smått idyllisk, kritvit sandbank som gjord för vykort. Och hardcore solbad då om man vill åt det (men efter en timme är man klar).

i Palawan el nido bor man inne i själva byn där finns endel resorter från 400 pesos och uppåt samt lite barer med livemusik på kvällarna

http://www.orientexpat.com/forum/20912-expat-ideas-change-when-living-in...

Ni som bor där, kan det verkligen bli SÅ dåligt eller är det högst individuellt?

Är mest hans attityd som är dålig tycker jag.. Är man så känslig att man mår dåligt av att se fattigdom runt omkring sig och blir ledsen av att bli kallad Joe och inte kan acceptera att korruptionen är som den är då gör man nog bäst i att inte flytta hit.

Han skulle flyttat till Sverige istället, där finns det säkert nån ombudsman att göra lite anmälningar och gråta ut hos..

Högst individuellt.
Tror han ser för mycket av sin fru i landet. Han är bitter för att relationen gått i stöpet och då ser han allt negativt runt omkring sig och, framförallt, ser allt positiva i det han lämnat bakom sig.
Det tror jag är det största misstaget många gör. När man varit borta så många år har två saker hänt.
1. Man har glömt vardagstristessen i det man lämnat bakom sig, och börjar se det som mer och mer attraktivt, att man till sist tycker att man gjort fel som flyttat. Man kommer helt enkelt ihåg det som var positivt, men har glömt det som var negativt.
2. Man tror att det man lämnat finns kvar. När jag lämnade Sverige hade jag massa polare man ofta var ute och festade och hade kul ihop med. Samma när jag lämnade USA.
Men, det man lämnade finns inte kvar. Polarna är där, men dom är inte festprissar längre. Dom har bildat familj och hänger inte längre med ut på en öl på fredagen.
Och, speciellt i Sverige, är det svårt att få till något socialt uteliv. En 40 åring som går ut och festar är en patetisk mupp som tror han är 20, typ.

Tror man har betydligt bättre möjligheter att bygga upp ett socialt liv här nere. Umgås själv med folk i åldersgruppen 20-70+, med både lokalbefolkning och expats.
Det absolut viktigaste är att hitta en stimulerande sysselsättning. De som inte har något roligare att göra än att hänga i sin favoritbar och dricka SMB träffar bara expats i samma situation, och Filippinare, kvinnor och män, som är där för att dra fördelar av dom.
Själv rör jag mig mest i MC och musiker kretsar och träffar många intressanta människor hela tiden och man längtar sällan hem längre.

När det gäller lokalbefolkningen tror jag man kan vinna mycket på att tänka på det gamla ordspråket "lika barn leka bäst". Det är lättare att umgås med de som har det lite bättre ställt. Då kan man hitta gemensamma intressen man kan ägna sig åt, utan att man hela tiden behöver vara den som står för notan.

r2d2:
Hur gör du eller rättare sagt, gjorde du (innan du lärde dig språket och allting annat)
för att sålla kompisar och vännder från alla dom som enbart ville bli dina polare för att få chansen att utnyttja en rik kano? Hur tusan vet man vem skillnad på, man eller kvinna, som genuint gillar en och vill umgås från en som vill vara din "vän" enbart för höjd personlig status eller ekonomiska fördelar.

En vän är ju någon som ställer upp ifall det skiter sig och man behöver hjälp, inte någon som bara är där så länge dom tror att dom får något. Hur vet man at man skaffat sådana i en miljö av superfattighet där man i princip ses som en rockstjärna?

Har faktiskt ännu inte lärt mig språken
Ett enkelt sätt är att de som väldigt gärna vill blir dina polare skall du se upp med. De som ler mest, de som är mest tillmötesgående, de som i största allmänhet slickar röv gör det av en anledning.
Det är i bland de som inte "försöker" du hittar genuina vänner.

Umgås med rockstjärnor

r2d2 har helt ratt.

Den dagen man borjar hanga upp sig pa hur landet fungerar ska man bara flytta harifran.

Det ar bara att anpassa sig och ha kul.

Jag brukar gora en lek av situationen nar folk kommer for att lana pengar eller for att oka sin status nar de vill bli min "kompis". Da far ju jag och karringen nagonting att garva at pa kvallen, "Ha Ha Ha, idioten trodde verkligen att vi skulle ga pa den bluffen hahaha"

Det ar riktigt intressant att se hur folk tanjer, vrider och vander pa sig for att fa sina pahitt att fungera.

Fast ibland blir karringen forbannad pa mig, som nar jag har lite trakigt och bjuder in flapparna sa de kan forsoka sina tricks utan att jag har en tanke pa att kopa nagot fran dom eller gora dom till lags.

Skulle situationen bli lite obehaglig ar det bara att borja prata obegriplig engelska och konstant missforsta vad flappen sager sa loser det sig, ingen flappe vill framsta som nagon som inte kan kommunicera pa engelska utan da gar de bara ivag istallet.

Ett exempel på det är att jag under mina Sverige vistelser umgås/festar mer med nya, svenska, polare jag lärt känna nere på Filippinerna än de man umgicks med innan man flyttade.