Jag är just hemkommen från Filippinerna med en kraftig förkylning.
Det var ju en väldigt intressant resa, men jag rekommenderar ingen att åka dit helt på egen hand.
Jag känner en infödd tjej som bor där, och som kunde guida mig runt i en labyrint som råttboet Manila består av.
Det mest intressanta med den staden var väl att det kunde vara så fantastiskt skitigt, och dåligt genomtänkt.
Jag hade ju förväntat mig fattigdom, men det därÂ…
Det finns länder i omgivningarna som är hypermoderna, och då är det svårt att tänka sig en stad som Manila.
I Singapore blir man t.ex. bötfälld om man askar av cigaretten på allmän plats, i Manila står vissa och pissar helt öppet mot husväggarna mitt inne i staden.
Husväggar förresten. Det kan vara några nödtorftigt hopspikade brädlappar.
Dessa kåkstäder uppstår på varje tom plats i staden, eller så uppstår det plötsligt en soptipp där.
Manilaborna kallar tydligen de där samlingarna av brädlappar och plåtbitar för Scrubbles eller nåt.
Staden är insvept i en stank av avfall, och avlopp.
Jag kan knappt tänka mig något mindre genomtänkt än Manila.
När de bygger något så är det givetvis bra tänkt från början, men det verkar hända något på vägen
mot färdigt hus. Äh vi gör så här istället, det håller nog. Sedan bygger någon annan ett lika ostabilt
hus bredvid, och så håller de upp varandra.
Jag misstänker att om man råkar komma åt grundbulten där någonstans i Manila så rasar alltihop
som ett korthus.
Hela staden är nerlusad med lurendrejare. Med tanke på fattigdomen så är detta inte speciellt konstigt, men det gör det ju inte roligare. Det slutade med att jag sopade till en kusk i bröstet så
att jag och tjejen fann för gott att fly i taxi. Jo han körde faktiskt omkring i med häst och vagn i Manilas trafikmyller.
Trafiken är inte rolig. Det finns gott om moderna bilar som trängs på Manilas trånga gatunät av gränder. Där trängs de med Tricycles och Jeepneys.
En Tricycle kan jämföras med en motorcykel med mycket öppen sidovagn. Man sitter två stycken i
sidovagnen och en bakom föraren i något som kan liknas vid ”Damsadel”. Jag tror att man faktiskt ibland
kan sitta tre stycken i själva sidovagnen. Fordonet drivs fram av just en motorcykel, eller ibland en vanlig
cykel. Det kändes inte alls tryggt att färdas på Manilas övertrafikerade gator i en oskyddad vagn framförd av en filipin på en för liten cykel. Att sitta böjd och klämd i en Jeepney kändes väl liiite tryggare. Det var ju trots allt en bil, tror jagÂ…
Sedan så verkar man äta precis allt. Min guide försökte tvinga på hönsägg med kycklingfoster i. NEJ TACK!
Det fanns andra små friterade ägg som jag också avstod, men räkor tackade jag tråkigt nog ja till. Det visade sig att de var så hårt friterade så att de skulle bli spröda och ätas hela med skal och allt. HumÂ…
jag fick väl i mig två eller så. Av någon märklig anledning så får man inte kniv och gaffel, man får gaffel och sked. Nåja, jag var ju glad så länge jag slapp äta med pinnar. Fiskhuvuden var också på tal, men jag slog ifrån mig innan de tankarna gått för långt!
Ibland klarade jag mig undan genom att i smyg slänga till någon av Manilas alla löshundar en matbit.
Vidare så undrar jag vem som skulpterat stadens statyer? Det ser ju ut som om någon tioåring gjort dem.
Visserligen en tioåring med konstnärlig talang, menÂ…
HummmÂ…. jag ser ju att detta inte var någon trevlig beskrivning. Jag måste skriva något positivt också. Vädret nu i Februari var fantastiskt, och det finns många fina, trevliga och gästfria filippinare. Ett mycket vackert folk, och deras barn är ju hur gulliga som helst.
Vi drog snabbt vidare till ön Boracay där jag fick se en fantastisk natur. Finare badstränder finns knappast, och det är fortfarande billigt. Alla Filippinare kan prata engelska.
Den fantastiska Filippinska övärlden är helt klart värd ett besök, men undvik Manila!