Albanien är en av de mindre utvecklade länderna i Europa och är fortfarande starkt beroende av humanitärt och finansiellt bistånd. Albanien fick lida fruktansvärt av nästan ett halvsekel av kommunistiskt styre och förtryck. Landet börjar nu återhämta sig sakta efter åratal av isolering.

Historia

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins av Romerska riket. Efter Romerska rikets delning tillhörde området det Östromerska riket. Från norr trängde slaverna på, framför allt serberna, som vid 1100-talets slut hade bildat ett mäktigt kungadöme som ägde bestånd i omkring 200 år och sträckte sig över hela nuvarande Albanien och in i Grekland och Bulgarien. Denna serbiska dominans bröts genom det Osmanska rikets expansion på Balkan från 1300-talets mitt.

Albanerna blev självständiga i och med att Serbien försvagades men tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastriota, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Många albaner flydde efter Osmanska rikets erövring av landet och bosatte sig i Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482-1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år och först 1912 uppnådde de sin självständighet. Albanerna i Kosovo, västra Makedonien, södra Montenegro och nordvästra Grekland lämnades dock utanför landets gränser. Självständigheten skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte tyske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna landet redan efter ett halvår.

Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han lyckades att deklarera Albanien till ett kungarike och utropa sig själv till kung Zog I.

Italienska trupper ockuperade landet 1939. Partisaner under ledning av Enver Hoxha inledde en befrielsekamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper. År 1946 förklarades Albanien officiellt som socialistisk folkrepublik. Relationerna med grannen Jugoslavien och Sovjetunionen blev dock djupfrysta efter några år. På 1970-talet hade man officiellt goda relationer endast med Kina. 1977 bröts förbindelserna även med Kina och Albanien isolerade sig från omvärlden. Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Det demokratiska flerpartisystemet hamnade dock i kris efter valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") ruinerade 1997 en stor del av befolkningen och utlöste ett uppror i mars, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott.

Religion

"E mos shiko kisha e xhamia / feja e shyptarit eshte shqyptaria" ("Och se ej på kyrka och moské / ty albanens tro är albanskhetens idé")

"O moj Shqypni", Pashko Vasa

Albanien är det enda land i Europa med en muslimsk majoritet men bland dem finns också kristna minoriteter och människor som inte tillhör någon religion. Vid den sista folkräkningen 1945 bekände sig ungefär två tredjedelar av befolkningen till islam, en sjättedel var ortodoxt kristna och en tiondel var katoliker.

Kristendomen introducerades under perioden 50-100 e.Kr. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam. De kom senare olika dervischordnar, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat, och därmed förbjöds all offentlig religionsutövning. Religionsförbudet upphävdes 1990.

Shkodër är en stad i norra Albanien. Den är centralort i distriktet Shkodër och residensstad för Shkodërprefekturen. Staden har omkring 110 000 invånare (2005).

Shkodër är en av Europas äldsta städer, det var ursprungligen en illyrisk bosättning. Den inrättades som huvudstad i kungariket Illyrien under Gentius herravälde, kapitulerade därefter för romarna 168 f.Kr.

Efter romarrikets sönderfall kom staden under olika herrar. Under namnet Skutari tillhörde staden 1396-1479 Venedig, därefter Osmanska riket. Den albanska folkstammen Bushati gjorde staden självständig år 1760.

Efter 1831 undertryckte Osmanska riket dess självständighet och gjorde Shkodër till huvudstad i vilajeten med samma namn. Efter att Prizrenligan nedkämpats 1881, spelade Shkodër en framträdande roll under den albanska frihetsrörelsen. Under ledning av kung Nikolaus belägrade Montenegro Shkodër 22 april 1913, men efter starka påtryckningar från stormaktshåll tvingades den montenegriska armén att utrymma staden redan 9 maj.

Mellan år 1916 och 1924 hamnade staden under Österrike-Ungerns styre. Under andra världskriget intog tyska trupper staden och den var ockuperad ända fram till 1944.

Befolkningen, med ett stort inslag av katoliker, spelade en framträdande roll under den politiska reformperioden 1990–1991. Shkodër blev centrum för en stark demokratisk rörelse som motarbetade kommunismen i Albanien.

Durrës är en stad i mellersta Albanien. Den är centralort i distriktet Durrës och residensstad för Durrësprefekturen. Staden har 113 800 invånare (2004).

Enligt legenden grundades Durrës av kung Epidamnos vars sonson Dyrrah gett namn åt staden.

Durrës är beläget vid Adriatiska havet, har Albaniens främsta hamn och utgör centrum för landets järnvägsnät. Den för landet relativt mångsidiga industrin omfattar bl.a. produktion av fartyg, verkstadsprodukter, jordbruksmaskiner, eltekniska artiklar och livsmedel.

Durrës är antikens Dyrrhachion, vilket ursprungligen skall ha varit namnet på den halvö på vilken staden Epidamnos låg. Namnet Dyrrhachion används för att beteckna staden från romartiden, då den var huvudhamn för sjötrafiken från Brundisium (Brindisi) i Italien och startpunkt för Via Egnatia, den romerska huvudvägen österut.

Under namnet Epidamnos grundades staden 627 f.Kr. som knutpunkt för handeln med de illyriska stammarna av kolonister från Kerkyra (Korfu). Eftersom Kerkyra var en korintisk koloni hämtades ledaren från Korint. En tvist mellan moderstäderna om kontrollen över Epidamnos bidrog till att utlösa det peloponnesiska kriget 433/432 f.Kr. Epidamnos kom under romersk kontroll efter det första illyriska kriget 229-228 f.Kr. Romarna kallade staden Dyrrhacium; därav dess nutida namn, på albanska Durrës, på italienska Durazzo.

Durrës är också känd som födelseort för Bysans kejsare Anastasios I (430- 518). Även en välkänd italiensk adlig familj som hette Durazzo härstammade från Durrës.

I Durrës finns en amfiteater och en delvis bevarad stadsmur. I övrigt uppvisar stadsbilden få spår av de många främmande herrar som behärskat platsen. För en kort tid (1914) var Durrës Albaniens huvudstad men ersattes av staden Tirana då landets självständighet utropades 1920.

Öl uppfanns i södra Albanien av den illyriska folkstammen Kaoni.