Ursprungligen postat av farfar
Jag är mäkta besviken att folk började tjafsa istället. Har tyvärr inget att bidra med.
Ursprungligen postat av MrLate25
...
Okej era judar, jag ger er vad ni vill ha, som en hora till en kund.
Jag ska berätta för er om ett möte. Det var en kinesisk kvinna jag träffade för nog snart sju månader sedan i Nepal. Egentligen trodde jag fram tills helt nyss att det nog var en ganska så vanlig kinesisk ung Shanghainesiska av idag, bara vackrare och goare. Men som en internationellt erkänd expert här på forumet bevisat med sina vetenskapliga rapporter är det ju mest groggluder som är normala nuförtiden, så jag får väl bara ta och inse att hon var kanske inte helt frisk i huvudet trots allt.
Det började i Thamel i Kathmandu en tidig imorgon. Det var min första dag i Asien på nog minst sex veckor, och trots att det doftade lite av avloppsvatten och den gamla maten som låg kvar efter street food-vagnarna så tyckte jag att nu kunde jag äntligen andas fritt igen.
Jag strosade mest runt till en början, utan att vara på väg någon särskild stans. Som Skalman på de rosa molnen kände jag mig, och jag hade ingen brådska. Någon kommer fram och vill sälja halsband. Ojoj. Se på grejer, blåa stenar har de, och röda också. Någon vill sälja en trumpet. Vilket gräsligt ljud! Ja, där är människor överallt, och allt möjligt säljer de, statytter, smycken, kokkärl och allt du kan föreställa dig - ända ifrån kokt ris bort till infångade vilda djur eller romantiska möten med minderåriga (väldigt ovanligt att bli erbjuden något av det där med djuren och de minderåriga dock)!
Men jag säger till dem allihop, att nej nej, jag ska inget ha, inga trumpeter och inget kokt ris och inga halsband heller. Jag ska bara gå runt en stund. Och runt gick jag. Ojoj. Och solen sken gjorde den.
Jag vart glad den dagen. Jag hade velat åka till Nepal i många herrans år men det hade aldrig blivit av. Men nu äntligen var jag alltså där. Det var lite som jag hade tänkt mig, med alla människor och alla försäljarna och gränder och så vidare, men det var en sak som inte riktigt stämde ihop med vad jag hade föreställt mig - nämligen turisterna. Jag hade alltid tänkt mig att turisterna i Nepal, de är nog ena skäggiga luffare allihop, som rökt bongar och sett politiskt medvetna youtube-klipp och vet allt om varför världen ser ut som den gör och tycker att den som säger emot är facist. Och visst tyckte jag mig ana en och annan av dem där i massorna, men mest - och detta förvånade mig något - var det kineser som verkade turista där. En exil-tibetan jag lärde känna lite smått senare trodde att det var en kinesisk konspiration, att de skulle fylla Nepal med kineser på samma sätt som de gjort i Tibet. Men det måste jag säga, att det verkade inte vara partiaktivister eller militanta han-expansionster som fyllde gatorna i Thamel - mest var det såna som mest verkade vara glada över att ha lite ledigt och besöka det främmande landet Nepal. Många unga människor. Studenter. Mest tjejer. Vissa ensamma, vissa i grupp. I klänningar, i kjolar, i tunna linnen, i sommarvärmen.
Så mitt intresse riktades snart åt ett annat håll än de små handgjorda trummorna eller kryddbladningarna försäljarna ville att man skulle dofta på. Och där var många fina kinesiskor. Ojoj. Där kan man gå runt och titta utan att riskera att bli trött i ögonen. Men det ryckte aldrig riktigt till i baguetten för mig. Och det ryckte inte till i någonting annat heller. Inte förrän jag av en ren slump tittade in i en liten tibetansk restaurang som jag gick förbi. Då ryckte det vilt och ursinnigt, som om Quasimodo själv var i farten, men inte i baguetten, utan hjärteroten.:'(
Sittandes vid ett bord där inne på restaurangen satt nämligen en av de vackraste kinesiskor jag någonsin skådat. Utan att egentligen tänka efter svängde jag bara in och gick in och satte mig vid bordet bredvid och tänkte att nu får det bära eller brista - och förmodligen då det senare.
Hon var verkligen fantastiskt vacker, så man blev lite förvirrad när man tittade på henne. Men jag var tvungen att fokusera och jag försökte inleda ett samtal genom att fråga om det hon åt smakade bra eftersom jag inte visste vad jag skulle beställa.
Hon tittade bara på mig och verkade inte fatta vad jag pratade om - och självklart fattade hon heller inte vad jag pratade om: hon kunde bara kinesiska.
Som tur var så hade hon en vän på andra sidan bordet som kunde bra engelska. Hon kom från en stad i Zhejiang visade det sig snart och hon hade varit och jobbat en del i Hong Kong. Hon som bara kunde kinesiska kom från Shanghai, hon var tjugofem år gammal och jobbade på kontor. De två hade träffats i Tibet och nu tagit sig över gränsen till Nepal. De satt och väntade på två japanska killar som de hade lärt känna dagen innan och som bodde och studerade kinesiska i Kathmandu och ville visa dem runt i staden nu under dagen.
Vad som skulle hända senare från och med de kommande timmarna tills en fyra fem dagar senare är egentligen ganska fjantigt och löjligt när jag tänker efter, och den som vill får gärna skratta åt mig för min löjlighets skull.
Det började redan när de japanska killarna kom tyckte jag. De hade väl sett det som en undercover-dubbeldejt med två intet ont anandes kinesiskor. Och här kom motobike, den jäveln, och förstörde alltihop. Men de var trevliga ändå hela dagen, medan vi gick och åt glass och medan de visade oss till det kungliga palatset. (Palatset är för övrigt en f.d. bostadsbyggnad i Resident Evil 1-andan och precis som kungliga biblioteket i närheten väl värt att besöka om man har ett par dagar att spendera i Kathmandu. Kungafamiljen levde där fram tills 2001 då kronprinsen Dipendra fick ett psykbryt och skjöt ihjäl merparten av kungahuset innan han tog livet av sig själv. Numera har palatset omvandlats till ett museum.)
Men jag var egentligen mest intresserad av kinesiskan. Vi gick tillsammans och pratade lite genom google translate och någon kinesisk översättningsapp på hennes telefon. Hon hade klänning och vitt paraply och såg ut som kommen ur Muchas huvud. Jag tänkte att kanske är de romantiska av sig kineserna och bestämde mig för att hålla paraplyet för henne, som skydd för solen. Någon gång lade jag min hand mot hennes arm och hon gav mig en lite förvånad blick men verkade tycka att det var roligt och bröt inte kontakten.
Jag hade egentligen inte några förhoppningar om att det skulle gå längre än så. Vi kunde ju inte ens föra ett samtal längre än "Ni hao ma", "Hao. Ni ne", "Wo ye shi", "Hen hao" utan att använda översättningsprogram. Men jag vart glad att gå runt med henne och tänkte egentligen inte särskilt mycket på att försöka få det att leda till mer.