Problemen med den etiopiska befolkningen, f f a den yngre delen, har kvarstått. Varje dag utsätts vi för ett evigt behov av uppmärksamhet, längs vägarna, på åkrarna, i byarna, i buskarna, i förbipasserande fordon. Det tutas, tjoas och ropas med mer eller mindre otrevligt ton; ”jojojojo, manny, manny, manny, värarjogo, give me pen, farengi (= främling/vit person), manny, manny, manny, jojojo, give, give, give…”. När de inte får det som de ber om, eller snarare kräver, utbryter allt som oftast en hagelskur av stenar. Högst olustigt när man är ensam ute på vägarna.
Hittills har ungjävlarna lyckats förstöra två fäljar och en cykelram.

En stenbumling träffade nederröret och orsakade en rejäl buckla. Efter några dagars belastning gav aluminiumröret plötsligt vika och delades i två delar. Som tur var kunde ägaren köpa en cykel av en av engelsmännen som lämnar oss i Addis, annars hade det varit kört för hans del vad det gäller fortsatt cykling här. Fäljarna har gått att reparera med nya ekrar och riktning. Mycket jobb med lagom bra resultat… Utöver detta har vi alla drabbats av bucklor och märken på våra cyklar och fäljar. Ingen har lyckligtvis blivit allvarligt skadad ännu. Hjälm och ryggsäck skyddar ganska bra, men jag har för egen del fått några saftiga blåmärken på rumpan.