En fråga jag av någon anledning alltid glömmer att ta upp när jag träffar svenska polare med Japanerfarenhet är dt här med lokala högtalarmeddelanden. Jag är medveten om att det förekommer lokala skillnader, så vad informerar de dig om där du bor?
Här får barnen besked att de skall hem och läsa läxor klockan 17.30 och sedan en påminnelse klockan 18.00. Det spelas revelj, nåja uppvaknandemusik, varje morgon 07.00. När någon i grannskapet (大山&#21306 har avlidit meddelas detta, tillsammans med information om 通夜, ålder och lite andra smådetaljer. Dessutom får vi information från polisstationen om trafikolyckor och från kommunkontoret. Det var många meddelanden när det var dags att hämta ut Mycard.
Minnena från värnplikten kommer fram och jag erkänner att jag är kluven. Lite mycket Big Brother, även om omtanken är god, men också rätt praktiskt att jag kan undvika vissa vägar om det varit en olycka.
Vad har panelen för åsikter?

Ahahaha, du måste bo bra ute på landsbygden om de annonserar när folk gått bort. Hade fan glömt att det ens existerade(r) en gång i tiden men ja uppenbarligen så förekommer det fortfarande. Men annars så vad? 火の用心, testing testing, jordbävningar, tyfoner, översvämningar eventuella översvämningar och liknande men sånt får man ju ändå i mobilen så det är ju liksom lite outdated kan jag tycka. Är ju bra för äldre människor *HOST ingennämndingenglömd HOST*

Annars så ja...Fan, måste tänka efter lite. Klockan 12 och klockan 18 brukar de spela en melodi men så mycket mer action är det faktiskt inte.

Precis, att det tjuter kl 18 har jag oxa markt hander i ド田舎n, men vem hanger dar liksom?

Justja, du bodde ju Okayama (fniss, Hyogo, I know men still www)

Apropa ingenting, eller lite av det vi snackat om tidigare, vad ar eran syn pa stigmatiserad psykisk ohalsa i Japan? (Och uppmarksammade fall nyligen.)

Varfor ar inte folk oppna med det? Varfor gor familjen ALLT samtidigt som de gor sa lite? (Mkt for att hjalpa de att inte go berserk, men lite for att faktiskt losa problemet, aldrig langsiktigt liksom) - vilket ocksa galler sjukhusen som garna ser att patienter kmr in en gang i veckan eller manaden i 10 ars tid utan att vi ser nagon direkt progress?

Tanker pa foraldrar som last inne sina barn i 20 ar, men tanker oxa pa ice box-mordaren som rekryterade sjalvmordbenagna ungdomar. Manga borde kunnat fa battre hjalp, eller ar det bara jag?

Min uppfattning är att kunskapen om psykologi är synnerligen grund i Japan. Ämnet förekommer, såvitt jag vet, inte på gymnasieutbildningen och folk begriper inte vilka psykologiska konsekvenser deras beteende får hos människor i deras omgivning. Tänker speciellt på vad som händer vid skilsmässor. Föräldrar blir plötsligt varandras värsta fiender och barnen befinner sig mitt i skottlinjen. Varje ont ord om mor eller far är till 50 % riktat, om än indirekt, mot barnet. Det verkar de ha noll uppfattning kring.

Eller det faktum att 'stay together for the kids' som jag namnde innan, du behover intr ens skilja er for stt vara fiender. Och barnen lar sig det, istallet for att vara en arlig manniska mot sig sjalv och mot alla andra, oavsett om man ar foralder inte.

Trist att de skyller pa oskrivna regler o annan dogmastik. Inte fattat att folk har egen vilja o friheten att tanka annorlunda.

Bra inlagg for ovrigt, bara jag som ar arg i vanliga fall. Fortsattningsvis, som du namnde, ''folk begriper inte vilka psykologiska konsekvenser deras beteende får hos människor i deras omgivning'', valdigt mitt i prick. De alskar att forsoka hinna fel i tidig barndom dar daligt foraldraskap ofta ligger pa grund, istallet for att tanka att detta kanske bara ar medfott och nu loser vi det istallet.

Smh.

Edit, ska fortydliga vad jag menar med dalig anledning o vars ihop bara for man har unge - kanner tva st som e gifta med barn, bruden e psyko o har slagit ungen o mannen, men ville stanna for 'sekentai' mao for att hon inte ville att manniskor omkring skulle prata illa om en, lol. och vad manniskors generella uppfattning dartill ar att barnet behover en mamma nar den vaxer upp annars blir han mobbad etc. Kan forts. hela dagen. Vuxendagis.

Ja precis, vem hänger i Okayama?



Stigmatiseringen. Alltså det beror ju på i vilket perspektiv man sätter det i. Å ena sidan så kan man se det från ett svenskt perspektiv. Och i Sverige så kan jag tycka att det mer eller mindre är tvärtom. Dvs man har en övertro till statliga instutitioner och "pappa staten" kommer förr eller senare att rycka in vare sig man vill eller inte. Ibland är det bra, ibland så hamnar barn i en oändlig cykel av instutitionalisering där föräldrarna mer eller mindre överlämnar sina ungar till socialtjänsten för att ungarna råkar spåra ur psykiskt och då blir det destruktivt åt det hållet.

Däremot håller jag fullt med om att det i Sverige råder en högre allmän uppfattning om just pyskisk ohälsa och att man sätter barnen i första hand är något jag personligen tycker är jättebra när det kommer till Sverige.

Om vi återgår till Japan så återkommer vi återigen till det faktumet att Japan trots allt är ett gammalt klan-samhälle. Det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa just pga det råder en stigmatisering kring väldigt många saker. Därför så har det tyvärr resulterat i att folk helt enkelt inte diskuterar dessa saker i det offentliga rummet. Och det kan vara alltifrån sex och samlevnad till andra saker men inte minst psykisk ohälsa som helt enkelt inte lärs ut i samma utsträckning som i Sverige och västerlandet.

Paradoxalt om man jämför med Sverige där det i många fall råder en något naiv trygghetsnarkomani om att "de goda alltid segrar" och att folk ska vara så medmänskliga och på sin höjd kan tänka sig att skänka pengar till röda korset medan de själva sitter på feta bostadsrätter/villor och börjar rösta på SD bara för att det kommer tiggare från Rumänien. Liksom, så mycket för den toleransen.

I Japan är det ju tvärtom. Här är det så kollektivistiskt och skambelagt att göra många saker, och då bland annat att vara psykiskt sjuk att man helt enkelt gör allt i sin makt för att dölja det. Allt är extremt ytligt och att ge sken av att allt ska vara så fint, prydligt och korrekt som möjligt är i många fall viktigare än hur människor faktiskt mår. Det är en destruktiv cirkel som genomsyrar hela samhället, men just psykisk ohälsa är ändå mycket förekommande skulle jag vilja påstå.

De flesta som bott i någon större stad eller förort i Japan har antagligen både sett det ena och det andra. Det kan vara människor som sitter och snackar med sig själva. Folk som går runt och garvar åt ingenting. Etc etc. Visst, som turist kanske man inte lägger märke till det, men efter några år inser man ganska snabbt att det förekommer konstigheter bara man öppnar upp ögonen lite.

Sådana saker är så pass tabubelagda att det vore socialt självmord att som familj visa det inför andra, och när folk går till psykiatriska kliniker så sker det ofta i hemlighet (dvs ingen annan förutom den sjuke samt familjemedlem går dit. Även inom familjer förekommer det att barn som mår psykiskt dåligt stöttas av Mamman medan Pappan inte har en aning om att ungen äter mediciner).

Det är en rådande stigmatisering som vi ser i många områden i det japanska 丁寧-samhället där nästan allt i förstahand går ut på att inte tappa ansiktet, vilket givetvis får förödande konsekvenser i ett modernt samhälle då självmordsstatistiken talar för sig självt.





Precis. Barnen hamnar mitt i skottlinjen pga föräldrarna helt enkelt inte är uppfostrade med att se till det bästa för barnen utan deras egna intressen går före och barnen hamnar i ett psykiskt limbo där allt de vill, kräver och förtjänar är kärlek, ömhet och omtanke. Det är ju trots allt barn vi pratar om. Därmed sagt så är det extremer vi talar om. Om än relativt vanligt förekommande extremer.

Som du vet så är det inte ovanligt med vårdnadstvister här, därför att föräldrarna helt enkelt inte klarar av att sköta det på egen hand. Det är bokstavligen som du skriver att föräldrarna plötsligt blir varandras värsta fiender. Tyvärr. I många fall (vet inte om jag ska säga en majoritet men åtminstone jävligt frekvent) så slits förhållanden upp på ett väldigt destruktivt sätt och givetvis drabbas barnen (vilket de gör i samtliga skilsmässofall globalt men i Japan tenderar det till att gå tämligen dramatiskt till).

Det är hela tiden därför jag blir så upprörd när jag läser om att folk ynglar av sig utan framförhållning. Visst, att vara ung och dum och yada yada. Alltså, jag förstår det. Jag om någon förstår det (att vara ung och dum alltså. Men när det kommer till just barn så är det ens förbannade skyldighet att ha så pass mycket framhörhållning att antingen lever man ut det värsta till barnen är stora nog att förstå eller också så skaffar man helt enkelt inte barn.

Jag ser för mycket ren skit för att kunna sopa det under mattan och helt ärligt tycker jag nästan att det vore straffbart att försätta sina barn i en sådan situation i ett samhälle där saker och ting redan är så jävla stigmatiserade. Barn far illa och i slutändan så kommer den psykiska ohälsan som ett brev på posten oavsett om det är morsan eller farsan som är den galne så kommer det alltid sluta med att barnet far illa och växer upp utan vettiga förebilder och helt enkelt riskerar att bli sjuk i huvet. Allt för att föräldrarna ställt till det och jag har sett exempel på flera kvinnor med barn från olika förhållanden som ofta vuxit upp ensamma med sina mödrar och det blir en rätt knäpp spiral där man mer eller mindre formar en sub-kulturell struktur av vad man i Sverige hade kallat för WT.

Förjävligt helt enkelt.

Men det e just det jag menar, bara for att saker var pa ett satt for behover det inte vara sa idag? Det ar bara rattfardigad dogmatik och en artibitrar livssyn vilket just skapar japaner som ar slavar for samhallet utan att veta varfor.

Om alla bara andrade pa sig sa hade samhallet satt annorlunda ut men det ar val just det, ingen vagar, vilket gar lite hand i hand med alla japanska fenomenen.

Hur ska du kunna hjalpa nagon om du ar programmerad att tro att allt du gor ar en borda for manniskor?

"Socialt sjalvmord'' och ''skam'' osv, hemska ord. Men genom att ha varit oppna om det hade det kunnat hjalpa andra, istallet maste du svalja och gomma... som allt annat, allt maste ske bakom galleriet (uttryck?)

Varsta ar ju... att, ingen kommer tacka dig for att du gor en sadan uppoffring..? Och varfor ens kalla det uppoffring nar allt man egentligen gor ar att hindra samhallet o manniskor att utvecklas? Japaner tycks inte ha manga getter hemma betraffande varken psykologi eller sociologi.

Kram pa er.

Därför att Japan inte genomgått de progressiva samhällsförändringar som gjorde det möjligt för Sverige med hjälp av 68-vänstern, Palme och hans socialdemokrater kunnat forma Sverige till ett av de mest progressiva länderna i världen.

Japan hade under den här perioden fullt upp att återhämta sig efter ett andra världskrig och därför så låg fokus på att bygga upp samhället snarare än att freflektera över olika strukturella syner rent socialt. Glöm inte att det var först i slutet av 70-talet som barnaga enligt lag blev förbjudet i Sverige.

Däremot så håller jag med om att det borde finnas utrymme för förändring men med tanke på att i stort sett de flesta saker som uppmärksammas också gör det som isolerade händelser där media hellre säljer lösnummer med chockrubriker istället för att faktiskt agera som en kanal där man når ut till medborgare och faktiskt diskuterar problemet på en mer gräsrotnivå hjälper ju knappast heller.

Därmed inte sagt att det japanska samhället inte kan förändras. Som jag tidigare varit inne på ser vi fler och fler kvinnor i starkare positioner när det kommer till arbetslivet. Vi ser att hushållsbördan blir mer jämställda och ja, kanske låter som smågrejer men med japanska mått mätt är det ganska stora förändringar och även om du just belyste frågan om psykisk ohälsa så är det trots allt bara en pusselbit i ett större spel som i största grad är politisk. Det är ett jävla omen och jag som är uppväxt i Sverige kan tycka det är förjävligt och därför så förespråkar jag också förändring. Progressiv förändring där samhället som ett kollektiv tar sig i kragen och verkligen tar tag i dessa uppenbara problem.

Så långt tror jag många är överens om. Däremot så är vi som har den synen alldeles för få, och att det ska krävas folk som är uppväxta utomlands för att fatta det kanske talar för hur fucked up det trots allt är.

Kram.

Du sitter inne pa valdigt mkt information, jag filosoferar mest. Men ja, vi bada tycks tycka att det ar 'en destruktiv cirkel som genomsyrar hela samhället,' och det gladjer mig o hora att jag inte inbillar mig allt detta.

For det ar lite sa japanerna ar, far du konstiga ideer (eller tycker ngt annorlunda fran vad som ''alla ska tycka'') sa blir du ignorerad, far kalla handen eller utsatts for annan random vuxenmobbing.

(Haha, guuuud vad krankt o butthurt jag later nastan tragiskt - beklagar - fortf. sant tho)

Som Pocarisweat är inne på så ligger en inte helt oväsentlig del av ansvaret för den klena förståelsen i rötterna på det gamla klansamhället. Väldigt få japaner jag har talat med är exempelvis medvetna om hur illa ställt det var i kejsarsläkten och Tokugawa klanen där ständig inavel skapade rätt horribel avkomma. Nionde shogun, Ieshige, led exempelvis av inkontines redan vid 20 års ålder (man fick bygga en hel radda toaletter mellan Edo borg och familjetemplet i Ueno för att han skulle klara resan. Likaså var exempelvis Iesada, nr 13 i ordningen sannolikt ett offer för cerebral parese (och det är en japansk läkare som påstår det, inte jag) och högst troligen impotent trots sin unga ålder (blev shogun vid 29, gick bort vid 34). Ieyoshi var en ärkehedonist som var far till åtminstone 70 ungar (registrerade, hur många vid sidan om vet ingen) men det var endast en pojke och (tror jag) två flickor som upplevde vuxen ålder.

Visst, kunskapen om bakterier och annat fanns inte, men glöm inte att japanerna redan då förmodligen var jordens renaste folk. Även ungarna badades dagligen av sina ammor, så helt klart kan extremt höga barnadödligheten härledas till genetiska defekter, och de som inte gick under drabbades i hög grad av psykologiska och psykosomatiska problem. Och livsstilen som sådan var gemensam genom hela 武士-eliten, även om 外様-klanerna självfallet fick leta hustrur längre bort och därför inte drabbades i samma utsträckning, går man igenom 譜代 och 旗本 släkternas sjukjournaler är det lätt att bli mörkrädd. Så fort den holländska legationsläkaren höll högre klass än fältskär var han en oerhört upptagen man under årets Edobesök.

Nu vet man ju bättre och har tagit sig ur hela den biten. Just medicin och naturvetenskap var ju de bitar som dåtidens japaner hade störst intresse för. Däremot var man tämligen ointresserad av de "mjuka" vetenskaperna. Filosofi, historia, psykologi, statsvetenskap, filologi och de sociala vetenskaperna gjorde sitt egentliga intåg först efter andra världskriget. Därför har de varken den spridningsgrad eller acceptansnivå som naturvetenskaperna har uppnått. Det krävs nog att de tränger igenom bättre innan japanerna kan ha seriösa diskussioner om sådant som delad vårdnad, projicering, kognitiv dissonans, introspektion, fadersarv eller Elektrakomplex.

Och jodå, det ligger en hel del i att svensken har en övertro på det goda samhället och därmed en tillhörande oförmåga att egenhändigt ta ansvar för såväl handlingar som yttringar. Mitt starkaste minne direkt efter hemkosten från Japan var att en dagisgrupp utanför Kungälv hade varit ute och promenerat i naturen. En femårig pojke hade vandrat iväg på egen hand. Han hittades fem dagar senare avliden ute i skogen. Anledningen till att han kunnat avvika var att istället för att en lärare gick främst, och en sist, hade de gått tillsammans längst framme (för att de hellre ville pladdra och skvallra än att hålla koll på ungar) och därmed missat att han traskat iväg på egen hand. När en flicka ropat på dem fick hon klara besked att hon skulle vara tyst. Min enda tanke var att något sådant aldrig skulle kunna ske i Japan. Åtminstone inte utan grava konsekvenser. I Sverige sade kommunens socialchef att det var "viktigt att vi inte jagar syndabockar". Skulle precis själv placera ungarna på dagis så att de kunde lära sig svenska. För det alla - precis alla - barn fanns ju endast på dagis under dagtid.

Även om det glädjer dig kommer det i längden att skada dig mer om du skall hålla på att hora.