Varför tror Svenska ungdomar att man utvecklas så mycket som människa bara för man åker ut och reser i världen? Det finns inget dåligt med att resa till nya platser, de flesta människor tycker om det, klart det är ”nice” med nya upplevelser. Men det är många ungdomar som blandar ihop känslan av att veta att man klarar sig själv utomlands och utvecklas som människa, som om det skulle vara samma sak. Den här teorin är applicerbar på den större massan av svenska backpackers.

Varför?
Därför att, ungdomarna som backpackar spenderar större tiden av sitt resande på stränder och barer, vad lär man säg där? Lite fyllesnack på engelska som är bortglömt dagen efter.

Därför att, ungdomarna spenderar inte tillräckligt med tid på ett ställe för att greppa något i överhuvudtaget. Den ständiga bristen på tålamod och nu nu nu och next! Gör att de är på ständigt jakt efter nya saker att ta kort på och lägga upp på facebook, instagram etc, de bara swishar förbi någon intressant stadsdel och sen tror att de lärde sig något.

Faktum är att de flesta orkar ju inte ens lära sig något kul som tex. Att surfa, de testar en gång tänker "näee för svårt" eller så räcker det att ta en bild med en surfbräda på en strand som sedan läggs upp på valfritt socialt medium, wips så har man surflocken, lords of dogtown. Det bara ångar fake om dagens ungdom, vart är passionen? Eller bevisfilmen där du åtminstone tar en respektgivande våg?

Även bo i ett annat land och jobba som tex. Bartender i några månader kommer inte göra dig till någon ”landkännare”. Du kanske lärt dig att blanda en drink, men vem fan kan inte det.

Därför att, de lär inte känna lokalbor på den platsen de besöker eller bor för tillfället, pga orkar inte lära sig ett nytt språk, orkar inte anpassa sig, orkar inte lära sig ny kultur. Istället pratar de med andra backpackers (gärna andra svenskar) om vart man kan festa och göra andra nöjen, bungyjump.

Om svenska ungdomar vill utvecklas som människor måste de skaffa sig riktiga utmaningar. Resa upp pengar du slitit ihop eller ännu värre, bara fått av föräldrarna kommer med största sannolikhet bara vara ett dyrt tidskrävande nöje och du som person kommer förbli den samma. Det kommer inte bli ”life changing”.

Frågor du borde ställa dig själv.
- Vad tänker du på när någon säger att denna har varit och backpackat i Australien eller sydost Asien? (Deja vu, har du backpackat på riktigt eller på fake)

- Känner du någon som har varit ute och rest mycket som har förändrats som person? (bortsett från den nyvunna solbrännan, stilen och självsäkerheten, som ändå försvinner 1 vecka senare)

- Brukar du uppmuntra detta beteende? Tex.Genom att ”gilla” och kommentera bilder på facebook, där just den här typen av människa bara står och fakear med sin hyrda surfbräda, longboard, skateboard, snowboard, gitarr, kostym etc. Allt för att få dig att tro att här har en människa faktiskt uträttat någonting och lärt sig något nytt men de har den inte! Den har ingen skill förutom att spendera pengar!

Slutsats
Det är nice att resa, men du kommer inte utvecklas snabbare som människa för det. Stor del av dagens svenska ungdomar är förlorade i sin och andras fakevärld med totalt obegåvade människor utan skills och totalt avsaknad av tålamod och passion.

Diskussion.
Stämmer detta? Varför, varför inte?

För att lasermannen hade fel

Jag tycker att du gör otroliga generaliseringar över resenärerna.
Inte många reser till Pattaya, ligger och solar på dagen och super på natten för att sedan hävda att dom har växt som människor utav denna process. Däremot kan personer som är vana vid att bli curlad, att ha en enkelt och bekvämt liv få sig en tankeställare och ett nytt förtroende för sig själv när de kan ta hand om sig helt själva utan hjälp i "den stora världen".
Jag tycker helt klar det kan vara utvecklande med att resa.

Jesus vilka generaliseringar vi gör här då.

Personligen har resandet till många olika platser definitivt "utvecklat" mig som person. Primärt har det gett mig en större förståelse för olika kulturer, och för människors olika förutsättningar här på jorden.
I tillägg har det givit mig en inställning till nya människor man möter i vardagen här hemma som jag inte hade innan.
Det är självklart svårt att sia i hur jag hade varit som person utan att sett världen, men det känns så uppenbart att det är hjälpsamt för att få ett öppnare sinne och en mer korrekt världsbild.

Tråkigt att du inte får ut samma sak av det, och för den delen att du inte tror andra kan ha stor nytta av det bara för att du inte har det.

Som andra har sagt: grova generaliseringar

Att resa är en bra utbildning nästan oavsett vad du gör. Man lär sig att interagera med andra människor. Tro mig, det finns väldigt många svenskar som saknar denna väldigt grundläggande kompetens.

Grova generaliseringar, kanske, men bevisa mig motsatsen med ex och egna erfarenheter . Jag säger den stora MASSAN, det finns fortfarande många som gör något utav sitt resande. Men att döma från bilder på facebook och de människor jag träffat, är det få som har imponerat mig. Men nästan alla menar på att de har utvecklats väldigt mycket. :|

Ex. 3 tjejer som gjorde av med 110 000kr var på 3 månader i Australien, Nya Zeeland, Bali och Thailand. De sa att de skulle vara borta några år och jobba, men de jobbade bara på en fruktfarm 3 dagar innan de ledsna. De bodde på lite finare hotel, besökte en hel del turistattraktioner, nöjen, mycket bar och strand. Menade på att de utvecklas som fan. Det jag menar på att man kan inte utvecklas som fan av en sån resa. Lite lite kanske. Menar ni på att de får sig en ögonöppnare av detta?
De kan säkert ha träffat lite lokalbor som de pratat med, men jag hävdar fortfarande att det är svårt att bli en "landkännare" när man rör sig i den här miljön, dessutom under sån kort tid. Hur integreras man av en sån här typ av resa?


Jag menar på att folk som:
-Gör något utmanande
-Åker iväg själva (inte med sina bästa polare)
-Jobbar med välgörenhet
-Jobbar med lokalbor i en inte super turist miljö
-Studerar te x. Språk, men även annat och riktiga högskoleutbildningar
-Reser till icke turistmål
-Bor en längre tid
-Etc
Har en mycket mycket större chans att utvecklas som människa. Det vet jag för att jag själv, för jag tillhör inte den stora massans kategori. Jag har rest mycket själv, festat mindre när jag varit ute i världen, knappt varit på en strand, utan det har alltid funnits något annat jag fokuserat på, studera, jobba, välgörenhet alltid med fullt engagemang, blod svett och tårar, integration. Jag hör min familj och andra säger att jag har utvecklats på det ena och det andra som människa, de ger mig exemplen, det är inget jag behöver gå runt och säga själv. Där har vi en stor skillnad.

Så kan jag få höra lite exemplen på hur medel backpackern skulle ha kunnat utvecklas som människa?

Så för att personer inte gör de saker, på de sätt du anser är relevanta på sina resor så är de bortkastade sett till personlig utveckling? Din specifika bild av vad personlig utveckling är då givetvis, det är ju den som räknas.
Hela ditt resonemang stinker elitism. Du kanske borde resa till en strand själv och inse att inte bara ditt sätt leder till att ens vyer blir bredare.

Du gör återigen ett antagande att alla människor är som du och har samma bakgrund.
För vissa människor är det utvecklande att se ett nytt land, för vissa är det utvecklande att ta hand om sig själv utan hjälp från vänner och familj, för vissa är det utvecklande att konversera på ett språk som inte är ens modersmål, för vissa är det utvecklande att möta folk från andra länder och se hur dom tänker och fungerar. Osv, osv.

Det finns många sätt över hur man kan utvecklas som person, både stora och små saker.

Jag har aldrig sagt att resa är bortkastat sett till till personlig utveckling, men kanske inte så fullt utvecklande som många påstår. Ligga på stränder är nice, men jag har då inte utvecklats mer av det än att ligga i sängen hemma.

Kanske där finner vi problemet, att olika människor uppfattar ord sjukt olika. Personlig utveckling för mig är väldigt stort, för andra inte? Om vi tillåter att säga att en medel backpacker/svenska ungdomar har utvecklats sjukt mycket av sitt resande, vad har andra som tagit sina utlandsvistelser flera steg längre gjort då? Att kalla en sån som mig, elitsim? Det låter väldigt översittare och det är inte allts min mening med den här tråden. Jag accepterar att alla får leva sitt liv på sitt sätt, jag kan dock störa mig på hur folk använder ord.

Man kanske får acceptera då att, mycket om inte allt ligger i sin egen uppfattning, till sin egen rätt. Att några tycker att man blir psykolog om man studerat det på högskolan och andra känner att man har rätt att kalla sig det efter man läst några rader om psykologi på wikipedia.
Andra tycker man blir surfare om man är genuint intresserad av det och har surfat en period och andra tycker att man kan kalla sig för surfare om man tar en bild med en surfbräda…

Kanske helt enkelt så är utveckling ett sjuuukt brett ord?
Finns det ingen som kan ge exempel på vad personlig utveckling betyder för en själv?

Tack, uppskattar svar. Det är väll så att folk uppfattar ord väldigt olika dessutom. Kan erkänna att jag gör en stor generalisering. Men samtidigt är Svenskar lättare att generalisera än många andra länders befolkning, då samhällsklyftorna och befolkningen är ganska liten. Och folk generaliserar hela tiden för att förenkla.

Men det är väll så enkelt att utvecklas kan vara sjukt små och sjukt stora saker och uppfattas väldigt olika till och med för ett sådant jämställt folk som Svenskar. Ett ord som kanske inte säger någonting om en människa.

Gjorde det i mitt första inlägg i tråden.

Det bristfälliga resonemanget som du tar till, ihop med generaliseringarna, gör det tyvärr omöjligt att föra en konstruktiv diskussion. Nu handlar det plötsligt om semantik?

Tvivlar dessutom på att nån kallar sig psykolog om de läst några rader på wikipedia, men vi kanske har väldigt olika sociala kretsar.

Begreppet personlig utveckling innebär säkerligen olika för de flesta, men ponera att en person inte har någon reseerfarenhet alls, och sen drar iväg 3 månader till Asien, som tjejerna i ditt exempel.
Att gå från 0 till det ger personlig utveckling, hur du än vrider och vänder på ord. Sen att de inte spenderade de 3 månaderna ihop med Dalai lama är inte relevant, de kom ur sin komfortzon och upplevde nya intryck och kulturer. Det medför personlig utveckling, även om du inte anser att det är tillräckligt mycket.

.


"Det är självklart svårt att sia i hur jag hade varit som person utan att sett världen, men det känns så uppenbart att det är hjälpsamt för att få ett öppnare sinne och en mer korrekt världsbild."

Svårt att säga, hm, vad är det då du är så säker på att du egentligen har lärt dig?

Jag tycker bara att man inte ska överskatta vad vissa nöjesresor ger.
Även om du anser att så fort man reser utomlands så sker under med människor, öppnare sinnen och mer korrekta världsbilder helt utan motprestation.