Det finns en separation mellan en hälsosam diskussion för konsekvenserna av en försummad integration—både för de som integreras och för invånarna—och omogna rasistiska skällsord som substitut för en bristande förmåga att kunna upprätthålla ett åtminstone relativt intellektuellt och respektabelt samtal.

Kan man inte argumentera för sin sak utan tar den snabbaste vägen för att skapa en dikotomi om "oss mot dem" genom att spy ondsint galla på allt som inte är "ariskt" så spelar det ingen roll om vi pratar semantik eller inte.

Nu var det om white trash i Skillingaryd och hur du uppfattar dem, så jag får väl dra slutsatsen att du uppfattar att det finns rasister i Skillingaryd. Om det nu gör det mer sunkigt där än annars.

För den som är hugad spekulant i sunk och misär kan jag bidra med en utmärkt plats:

Förmedlingscentralen i Tyringe, numera "FCT-Köpcentrum", men låt inte namnet lura er. Det är sunk värdigt finsmakaren.

Förmedlingscentralen var från början ett ställe som enbart sålde begagnade möbler och bohag. Jäkligt skoj att gå och botanisera ikommer jag ihåg från barndomen. Semestern sommaren 2017 när jag var hemma i Sverige och slappade bestämde jag mig för att åka dit för att kika igen. Sist jag var där måste ha varit 1998-1999 någon gång. Jag möttes av sådan misär att jag nu åker dit var gång jag är hemma.

Det har numera förvandlats till ett slags Ullared i miniatyr och med avsevärt sämre ekonomi. Det lilla som är kvar av bohagsutförsäljningen är gamla hötorgsmålningar som skulle få en full småbrukare från Lenhovda att kaskadspy, och krimskrams från gamla ensamma kärringars dödsbon. Reklamglas från Skara Sommarland 1991 och liknande.

När man insupit nog av denna kavalkad av ensamhet, fattigdom och intellektuell torftighet styr man resolut stegen mot själva "köpcenterdelen". Här möts man av en blandning av Dollarstore och Hasses Sega Gubbar i Torsk på Tallinn. Billiga skitkläder, Foppatofflor och spolarvätska från Polen blandas med läskedrycker från obskyra tillverkare och fiskesett vars kvalitet knappt duger för att dra upp en anorektisk Östersjötorsk utan tänder.

I kassan sitter en fet ensamstående mamma med Carpe Diem-tatuering i nacken som gräver efter något i näsan som hon sedan torkar av under stolen (sommaren 2018), eller en sommarjobbare som hellre hade spraysanerat leksaker i Pripjat utan skyddskläder, men som pliktskyldigt säger "välkommen tebax" med en blick som mer lutar åt "spring för Guds skull och kom aldrig tillbaka" (sommaren 2017).

När du har betalat för din förpackning Extra (något annat vågar du inte köpa), känner du en omisskänlig doft av offentlig toalett och stekos. Mycket riktigt, stället besitter också en restaurang, där du kan inmundiga diverse läckerbitar som korv med mos, fläskpannkaka med lingon och något som påstods vara pannbiff men på bild mest såg ut som tillplattade kloakråttor. Under matsedeln (sommaren 2017) hänger ett handskrivet a4-blad med texten "beklagar doften toan är paj". Min förvåning till trots innehöll den dunkla restaurangen ett antal betalande gäster.

På vägen ut går du förbi en anslagstavla där det hänger lappar om bortsprungna katter och PROs bussresa till Köpenhamn. Utanför utgången sitter en blekfet husvagnsmamma och pillar bort död hud från ena foten medan hon röker en Level 100 och skriker på två snoriga barn som gräver i en ogräsbevuxen plätt med händerna (sommaren 2018).

Mättad på misär sätter du dig i bilen för att återigen åka genom Tyringe samhälle på vägen ut. En efterrätt, låt oss säga, där du kan beskåda hus som borde ha varit renoverade minst 3 gånger sedan de byggdes, flagnande färg, uppallade bilar på uppfarterna och en allmän utstrålning av att byn inte riktigt kommer ihåg varför den en gång byggdes.

Är du i Knutby får du inte missa att besöka Rimbo också.

Till min stora förvåning har inte en enda människa nämnt vare sig Viskan eller Ljungaverk, båda två belägna mellan Sundsvall och Ånge.
Fruktansvärda ställen, tidigare nämnda Ställdalen känns som en metropol i jämförelse

Ett litet bostadsområde som faktiskt är intressant är Sandtorp utanför Lidköping. Under kriget byggde man baracker åt arbetarna som skulle utvinna olja ur alunskiffer. Runtom ligger stora berg med rödfyr som man då "byggde", med massa giftiga kemikalier i, och det växer skog på dem nu. Men man kan se den röda sanden.

Själva Sandtorp är numera "villor", vilket innebär att vissa baracker inte ändrats mycket sen kriget och vissa byggts om mycket. Men de ser ändå för jävliga ut. Bostadsområdet ligger på en åker kan man nog säga. De som bor där är WT, skrotbilar på tomterna, leksaker utspridda. Husen ligger nästan på varandra.

Folk kör hoj på rödfyrskullarna, trots att man inte ska inandas rödfyr. Det odlas på åkrar runtomkring trots att det finns gifter i grundvattnet.

I området omkring finns en massa intressant, gamla kyrkor, runstenar och annan historia, så man får kryssa för att missa den. Kinnekulle och Vänern är också fina, man får ta en omväg så man slipper dem.

Blev tvingad att äta på en jättetråkig vägkrog rätt nära, men har glömt var den låg tyvärr. Rekommenderas. Husmanskost som smakar potatis i burk.

Sundsvall!
Inget snack. Norrlänningarna brukar ursäkta sig med att de bara ska ner för casinots skull, men fy f-n vilken håla.
Brukar försöka köra igenom så fort som möjligt. Deras enda plus är att de har en hyfsad jäkebilkultur, men för övrigt är det en sorglig plats.



MVH/Gnomegirl.