Se hur hjälplöst efterblivet PK-västerlandet är som skänker miljardbelopp till kroniska våldtäktsmän och efterblivna kulturmarxister, samtidigt som de ylar och vrålar och mumlar och sluddrar om medmänsklighet och allas lika värde och skiter fullständigt i att de pengar de använder för att hysa en endaste knivviftande våldtäktsneger i landet lika gärna hade kunnat ge förmodligen många hundra unga U-landspojkar och -flickor en ljusare framtid. Ja, gamlingar och andra med såklart men ändå, det är värre med de unga, särskilt prostituerade barn, eller varför inte barn som bara sitter och sniffar lim och ser helt väck i huvudet ut, och bredvid sitter äldre barn med ärr i armvecken. Jaja, en glad framtid väntar.
(här följer en längre reseskildring från ett slumkvarter i Yogjakarta. Det blev längre än planerat. Hemskheten består framför allt i att veta att efterblivna PK-människor satt och snyftade över trams som t.ex att kvinnor (precis som män) inte hade särskilt mycket rättigheter förr i tiden, eller att ordet neger använts av någon offentlig person)
Jag minns en gång under den gamla goda tiden när jag var i Indonesien och försökte dryga ut på min budget så att jag skulle slippa återvända till judelandet Sverige. Det var ett sunkigt ställe i Yogjakarta, något slags rum på en takvåning hos en familj ur lokalbefolkningen, för tjugo kronor natten. Där var hål i väggarna och taket höll inte tätt heller. Myggdjävlarna kom och åt mig om nätterna, plågade mitt stackars huvud värre till och med än den värste bland mediemoguler. En kväll tänkte jag, att fy fan, nu får det vara nog, och jag gick ut för att leta reda på någonstans att dricka Bintang-öl och risbrännvin.
När jag kom ned på nedervåningen satt mannen i huset och kollade på tv. Jag frågade honom när han skulle lägga sig. Han sa att jag kunde komma tillbaks när jag ville. Det var bara att knacka så skulle de öppna oavsett tid. Jag tänkte, att nu ska jag bli full och yrade ut i det slummiga grändområdet. Rastlöshet och frustration gnagde i mitt stackars huvud och jag kände att jag nog inte borde dricka så mycket, men att jag borde gå på en promenad.
Jag gick på en promenad. Mörkt och jävligt var det, så kanske var klockan sent, kanske var den sju på kvällen, allt blir mörkt så jävla fort där borta, det går ofta från gassande sol till kolsvart på inte alls särskilt långa stunder. Först var jag i det gamla vanliga området där jag spenderat en tid redan, kanske en vecka. Jag förstod själv att det nog inte var det klyftigaste man kan göra, att gå runt sådär efter solnedgång. Så sent som ett par dagar därinnan hade jag blivit förföljd av en drogad ladyboy som såg ut som djävulen själv och nog inte tog mer än fem kronor för ett knull, om det nu finns någon människa i världen som skulle knulla på'na ens gratis. Så jag var trots allt ganska försiktig, lyssnade om någon följde efter mig, tog mig fram genom gränderna så att det skulle bli svårt att överraska mig, såg till att ha min Samsung Hero i haden att banka en eventuell skurk i huvudet med. Eftersom jag under långa tidsperioder varit paranoid är jag mycket bra på att se till att ingen följer efter mig, och jag klarade mig galant ut ur det område där husen står tätast mot varandra och vägen slingrar sig mest runt husknutarna så man oftast inte ser mer än ett par meter framför sig.
Här är det ett par meter mellan husen, himlen syns klart och de påstridiga tricycle-chaufförerna hänger runt i drivor och försöker sälja droger och horor till varje förbipasserande. Längre ned på gatan finns en minimart som jag gick in och köpte mig en stor Bintang i. Den strosade jag sedan runt med, i lugn och ro, lyssnade på syrsorna och tittade på månen. Livet är gott ändå, tänkte jag nog. Jag gick runt ett tag, lite planlöst men aldrig så att jag kom helt åt helvete, och vidare kände jag mig trygg nu med min Bintang, den stora flaskan är stor och tung och till och med ladyboys som ser ut som djävulen själv vågar nog inte följa efter en många steg om man är över 1,90 och hotar med att banka den i huvet på'na om 'na försöker sig på något. Vidare så började jag redan bli lite smådrucken, och jag kände att kraft i arm och mod i barm och den kulan visste var den tog, om här nu finns någon som läst Runeberg.
Jag tar mig återigen in i grändsystemet, men den här gången längre bortifrån där jag bodde. Jag yrar runt lite tills jag till slut får syn på en öppning. Uj Uj, hujeda mig, vad skådar mitt norra öga om inte en bro, och vad är det för några som står på bron om inte ett par män med gevär. Jag tänker först att fy fan, inte ens Runeberg kan rädda mig nu, men männen ser goa och gla'a ut och en kvinna med ett barn i famnen är med dem, och eftersom de vinkar åt mig att komma närmare så går jag närmare. Jag minns att jag någon gång i ett avlägset förflutet hade läst i en självhjälpsbok att "Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv", och trots att jag numera tycker att det nog mest är kärringar som läser såna böcker tycker jag ändå att man kan nog nicka instämmande åt citatet.
Och så hade jag såklart sett att geväret i själva verket bara var ett luftgevär.
Varken männen eller kvinnor kan engelska och min indonesiska var inte särskilt vass, men jag lyckas förstå att den ena mannen är gift med kvinnan och far till barnet och har ett litet tehak i byggnaden intill, medan de andra männen är vänner. De pratar om mat och visar att de ska ut jaga med geväret. Jag fattar inte riktigt vad de ska jaga med ett luftgevär och blir ändå snart ivägförd av kvinnan, som tar in mig i sin blygsamma bostad att få en kopp te. Där är sunkigt och jävligt och när jag tittar närmare på ungen tycker jag att den ser ju ut som en antropomorf bristsjukdom, den jäveln. Svettas gjorde den och såg trots sina seminegerfäder ut nästan som en kines i hyn. Spinkig och krokig och tanig i kroppen, och ansiktet såg äldre ut än själva kroppen, som väl hade hamnat efter i utvecklingen.
Jag dricker mig en kopp te, starkt sötad. Jag tänkte inte på det just då, men kanske var den så starkt sötad för att dölja smaken av kloakvatten. Hur som helst sitter den fint och jag går ut med temuggen i ena handen och min bintang i den andra (den högra, om jag nu skulle behöva fäkta för min fortsatta existens här på judeplaneten). Ena mannen försöker hälsa mig med en cigarett, men jag tackar nej. Man måste tänka på hälsan också tycker jag.
Istället börjar jag titta närmare på vad det egentligen är de sysslar med, vad det är för något de ska jaga. Vi står mitt på en gammal stenbro, fyra män. En håller geväret, en håller en stor ficklampa, och vi andra står bara och gör ingenting. Jag spejar ut i mörkret för att se om där kanske finns några orangutanger, komodovaraner eller andra exotiska djur som man hört ska finnas i Indonesien - men inget. Det enda jag ser är en skabbig jävla flod, så brun och jävlig så det inte skulle förvåna mig om det var piss och skit alltihopa. Luktade illa gjorde den med. Längs sidorna av själva vattendraget finns två upphöjningar av sten, så att man kan gå längs floden nästan som på en väg.
En av männen pekar på ett kloakrör som sticker ut ur väggen. Han pekar därefter på någonting annat, något slags galler som står upprätt mitt på stengången.
Vi står och gör ingenting. Lyssnar på vattnet som rinner fram, som bäckarna långt där borta i Svea Rikes djupa skogar. Säkert var där ljust nu.
Någon av männen rycker till. Även han som ur en drömsyn. Han visar med fingrarna åt mannen med geväret att titta på gallret. Mannen börjar sikta mot gallret. Ficklampan tänds och gallret träder fram ur natten, en gul liten fullmåne nere bredvid den ruttnande floden. Men där är tomt. Männen suckar och släcker lampan och slappnar av. Proceduren upprepas ett par gånger med samma resultat. Tills slutligen en gång vi får syn på en råtta. Den fryser till med ansiktet åt vårat håll när ljuset plötsligt tänds, det syns på den att den vet att den blivit busted. Mannen med geväret skjuter. Det hörs hur kulan tar emot något, men ack o ve, skottet tog i väggen, skottet tog i väggen, och där springer 'n den jäveln, mot kloakröret, mot hemmets trygga vrå, och månen jagar efter den, men geväret hinner inte laddas om och nu är det bara att börja om.
Vi står där en stund och gör inte särskilt många framsteg. Till slut bestämmer jag mig för att gå. Jag tänker, att nog ska jag ta och försöka betala för min kopp te. Det är trots allt en tebutik, och knodden där skulle nog må bra av några risvällingar extra. Jag plockar fram 20,000 IDR / 10 SEK ur plånboken och räcker mot mannen, som säger "no no, no no" och vägrar ta emot den. Därefter försöker jag med kvinnan, allt medan jag pekar på tekoppen. Samma visa. "No no, no no".
Nu känner jag att jag kan gå hem igen och sova trots myggorna, kanske köper jag en Bintang till på vägen hem. Men hujeda mig, hujeda mig, minimarten är stängd, och jag börjar ana att visaren nog är på fel sida tolvan. T.o.m tricyclesnubbarna ligger och sover i obekävma ställningar på sittplatserna (de allra flesta av dem är hemlösa och sover i sittstolarna, hoprullade till små bollar).
Jag smyger mig igenom gränderna, redan i position för att banka någon i huvudet med min tomma Bintang-flaska, som jag håller höjd ovanför mitt huvud medan jag lyssnar och spanar och försöker komma fram till hur jag bäst bör ta mig hem.