Zimbabwe är ett bra exempel på just detta.

Jag har rest väldigt mycket och ibland blivit hembjuden till vita afrikaner. Svaret på din fråga är att de inte söker sig till Europa eftersom de älskar Afrika. Inte konstigt alls, jag skulle gärna bo där själv om jag hade inkomst. Vissa av samtalen har jag återgivit på min blogg. Jag citerar några av dem:

Mali

Det var svårt att lämna MacÅœs Refuge. Det lilla budgethotellet var en oas i det karga Sahel – med bufféfrukost och punktlig middag klockan 19:00 varje kväll. Mac själv var en amerikan som bott nästan hela sitt liv i Västafrika. Född i Mopti av missionerande föräldrar men uppväxt vid Fouta Djalons sluttningar i Guinea där han som barn enligt egen utsago mest ägnade sig åt att spåra chimpanser efter skolan istället för att läsa läxor. Mali är mitt hem, sa han en kväll när jag frågade honom om saken. ”Jag har bott många år i Kalifornien, men det är Mali som är mitt hem”. Han log en aning sorgset och berättade att frun hade valt att stanna i Amerika när han återvände till sitt barndoms Afrika.

Caprivi Strip, Namibia:

Innan jag hittat en ny plats så frågade jag en flanör om råd. Han avrådde mig från att campa eftersom det är flodhästar överallt nattetid – och sen la han snabbt till att jag skulle ta och knacka på det närmaste huset ”eftersom det bor en vit man där”. Jag förstod aldrig riktigt vad hudfärg hade med campingplatser och sovplatser att göra, men jag gjorde som han sa. Den vita mannen tycktes nästintill skämmas över att han inte kunde erbjuda mig ett rum, han hade redan gäster på besök. Afrikanderfolkets gästfrihet är inte legendarisk för intet.
-Men eftersom du cyklar antar jag att du är van vid att tälta? Har du något emot att slå upp det inne i det övergivna grannhuset? Då får du skydd mot regnet också. Och kom gärna över på kaffe i morgon bitti, om du vill.

Kaffet var gott -och historierna om livet i ett hus tjugo meter från Zambezifloden intressanta. -Häromåret var det översvämning, det var vatten överallt. Jag var orolig att det skulle rinna in i huset. Där borta simmade en krokodil förbi, berättade han exalterat och pekade mot trädgårdens norra ände. En hund hade han förlorat till just en krokodil och ytterligare en till en giftorm. Jag var tvungen att fråga: Men du måste tycka om att bo här, annars skulle du inte göra det, eller? Han tittade på mig och svarade allvarligt: -I love it, man!



Mocambique (wall of text..). Tar upp problematiken du hintar om - men främst visar det att det inte bara är svart mot vit som du kanske tror. Det är naturligtvis mycket mer komplext än så.


(...) Men till sist försvann sandhögarna och det gick åter att cykla på fin asfalt. På en fredag eftermiddag kom jag till gränsbyn Chicualacuala och nu var den stora frågan om gränsen till Zimbabwe var öppen. Ingen längs vägen hade påstått att den var stängd och det var ett gott tecken. Jag tänkte bara köpa något att dricka innan jag prövade lyckan så jag gick in i en bar beläget i den oväntat ståtliga järnvägsstationen som portugiserna en gång byggt. Samtidigt kommer en vit herre i 60-årsåldern fram till mig och räcker fram handen och säger att han förstår att jag måste vara cyklisten som folk har ringt och berättat om. Först blev jag orolig för att mannen jobbade som någon sorts gränsvakt och nu skulle berätta att gränsen var stängd. Men det var inte det jag fick höra. Den kommande kvällen bjöd istället på öl, grillat kött och några av de mest intressanta levnadshistorier jag någonsin hört.

Mannen hette Dereck och hade nederländskt ursprung, men hans släkt hade bott i Afrika i många generationer. Han var född i Zambia men hade under större delen av sitt liv jobbat på den stora familjegården i Zimbabwe. Han hade haft etthundrafem anställda och genom det i Afrika så vanliga extended family-konceptet hade han i slutänden försörjt över tvåhundra familjer. För drygt fyra år sen hade regeringsmän kommit till hans gård och berättat att han nu ej längre var ägare till den. De skulle härmed ta över den. Han vägrade och hade skrikit genom dörren att han skulle skjuta den förste som öppnade. I en påföljande rättegång där Dereck hade överklagat beslutet om konfiskeringen av hans hem, hade domaren sagt att han ”inte ens kommer att titta närmare på ärendet” och sen lagt till att Dereck hade fyra timmar på sig att lämna gården, där han jobbat hela sitt liv. Fyra timmar. På något sätt hade sen Dereck och några av hans trogna arbetare smugglat trehundra kor, nattetid, över gränsen till Mocambique. Han hade därefter låtit okända människor ta hand om dem, vänner till vänner, människor som pratar sina egna afrikanska språk, människor som fortfarande är bundna till varandra oberoende av de landgränser som drogs under kolonialtiden. -Flera veckor senare, efter att ha drivit omkring i Zimbabwe och satt min familj i säkerhet i Sydafrika, reste jag till Mozambique och letade reda på den man i bushen som tagit hand om mina djur. Till sist hittade jag honom. Han hade alla djuren kvar. Alla trehundra. Inte en enda ko saknades. Djuren var det enda jag ägde. Han hade räddat min framtid, berättade Dereck över en nyöppnad öl.

Efter ett tag beslöt sig Dereck för att stanna kvar i gränsbyn. Han köpte upp den gamla övergivna tågstationen och gjorde om den övre halvan till hotell (där jag blev inbjuden att stanna gratis, men jag hoppas att han lär sig ta betalt i framtiden. Av mig vägrade han ta emot pengar för rummet, ölen och det grillade köttet). Troligen hade han köpt stationen för pengarna han fick när han sålde sina smuggeldjur. I nedervåningen har han inrättat en bar och i den gamla vänthallen står ett biljardbord som ständigt användes av byns ungdomar. -Jag älskar människorna här, berättade han. -Du kan knacka på vilket hus som helst och berätta att du behöver hjälp, med sovplats eller med annat. De kommer göra allt för att hjälpa dig. -Jag tror att jag kommer stanna här resten av mitt liv.

Vi satt och drack och åt och ibland gjorde bybor oss sällskap. Byns chef eller borgmästare kom förbi, hälsade, skrattade, åt lite, drack lite och flög plötsligt upp och slog sig på magen i panik. Någon insekt hade bitit honom. Derecks gamla förman från farmen i Zimbabwe kom förbi, tyst sammanbiten och nykterist. Han kallades för Danger. Han hade valt att flytta med sina gamla chef över gränsen för att fortsatta att jobba åt honom. Samtalen gick vidare. Derecks kunskap om södra Afrika tycktes vara obegränsad. Han fruktade leoparder långt mer än lejon. -Vad du än gör, titta aldrig en leopard i ögonen. Han berättade att en del vita farmare i Sydafrika har börjat röra sig mot Kongo eftersom att de inte längre känner sig trygga i hemlandet.

Kolonitiden och den varade en ganska lång period. Således har vita människor bott i Afrika i flera generationer. Det påminner litegrann om läget i amerika där också alla bott i flera generationer efter att flyttat dit under olika tidsperioder och då gäller det ju alla utom ursprungsbefolkningen.

Det vore faktiskt lite intressant veta hur det har gått för de vita. Om de är fattiga eller rika även efter flera generationer. Det var inte bara rika vita som flyttade till afrika utan också fattiga vita. Givetvis för att man där kunde få en bit mark eller starta upp någon verksamhet.

Till Australien kom till en början en ansenlig mängd fångar från t ex Irland. Australien är idag en av världens mest välmående länder.

Jag tror att man kan se liknande tendenser även i dagens afrika. Att vita människor är de som står för ordning, reda och bygger upp verksamheter. Men finns där även vita tiggare? Vita som lever lika dåligt eller sämre än de svarta?

Okej, men det finns fortfarande gated communities. Och där bor i huvdsak vita individer.

Vilket inte säger ett skit. De bor i gated communities just pga negrer. Andra negrer slipper bo i gated communities.

Jo, läs frågeställningen. De vita boendes i gated communities behöver inte fly landet eftersom att de är skyddade av vakter och taggtråd/murar. Jag har besvarat frågeställningen, frågan är om du har gjort det?

Vilket bara är en minoritet.

Nej; http://www.sahistory.org.za/article/empty-land-myth

Hur man än vrider och vänder på det så var såväl afrika som amerika väldigt glest bebodda kontinenter av den enkla anledning att det fanns färre människor på den tiden.

Så förmodligen mötte t ex boerna kanske ett tiotusental människor totalt och mellan de här tiotusen människorna fanns enorma mängder natur.

0.02 - Forumval.

Afrika --> Papperskorgen
/Moderator