Att japanskor är så frigjorda.
Träffade en svensk kvinna som var gift med en japansk man, och hade varit gifta länge. Det verkade ju fungera. Jag frågade henne om hur det var att vara svenska i Japan, och hon svarade att det inte var det lättaste. Men dom har ju en tradition att pudra sig vita i ansiktet, och det hade hon också gjort och kunde smälta in lite på det viset. Den japanske mannen kanske är bättre?
Det är sån (överdriven) artighet - denna distansering - avstånd och respekt. Hela tiden dessa allvarliga spända bugningar. Underkastelse. Alla verkar vara underkastade. Hur det påverkar könsrollerna funderar jag över sedan jag läst ditt inlägg.
Bilden av Japan är ganska komplex - både en stark konservatism, men också att mannen kan göra hjältedåd. Offra sig själv.
Har också träffat unga svenskar som bott i Japan, och känt sig som andra klassens människor.
Alla länder har sina koder. Japan skiljer sig ju i och med att det är en öbefolkning. Och jag har fått uppfattningen att dom ser sig som överlägsna.
Att tillåta utomäktenskapliga förbindelser är ganska tillåtet i många länder, när det gäller män - men att det var accepterat även för japanskor visste jag inte. Är det tradition, eller något nytt?