Mellan usel och erbarmligt usel. Som att åka runt i Rumänien eller Bulgarien. En fördel i Japan är att restauranterna har skyltfönster så även om du inte förstår språket och de inte förstår din engelska kan du lätt peka ut något du vill äta. En annan möjlig fördel med Japan är att för moderna företeelser använder de massor av låneord. De uttalas lite märkligt men det innebär att ifall du uttalar det rimligt långsamt och slänger in ett omotiverat u eller o i processen kommer de att förstå dig, istället för att säga beer säger du biiru. Ungefär så.

Min erfarenhet från Kina (Peking) är att det är riktigt dåligt. Receptionisten på hotellet gick att göra sig förstådd med och på bättre restauranger kan det finnas någon enstaka kypare som pratar hygglig engelska och får ta hand om utländska gäster. I övrigt sträcker sig kunskaperna i engelska ofta till "hello" eller "welcome", och det gäller även yngre människor.
Som tur är så har restauranger ofta menyer med bilder på maten, men den tillhörande engelska översättningen kan vara fruktansvärt dålig (Google translate rakt av).
Man klarar sig på engelska, dvs man svälter inte, men man når liksom inte ända fram...

Jag har besökt bägge, de är ojämnförbara länder. Helt annurlunda kultur, miljö och hur folk uppför sig. Rekommenderar inte de ena över den andra, beror på vilka mål som uppsätts med resan.

Alla som har ambitionen att kalla sig någorlunda beresta måste besöka både Japan och Kina.

Om man bara ska besöka ett land, och det viktiga med resan är att äta streetfood och köpa elektronik, så röstar jag precis som någon annan i tråden på Hong Kong.

Skulle inte rekommendera streetfood i Kina. Bara jag tänker på hygienen så får jag gåshud.

Elektronik? En massa bootleg-skit?