Börjar närma mig en punkt i livet då jag känner att allt börjar gnissla till ett tvärstopp;
relationer, jobb, familj - ja, fan allt. Har ingen lust med någonting längre, avskyr mitt jobb mer och mer för varje dag som går och är allmänt trött på Sverige som land och alla hjärndöda zombies som utgör större delen av befolkningen. Hatar all falskhet, hatar "spelet" som alla spelar. Hatar alla rutiner.

Känner för att dra iväg ett tag och komma bort, få se något nytt. Hur lång tid? Ingen aning. Allt från 2 till 8 veckor beroende på hur långt bort man åker samt hur pass kul det verkar.

Krav:
- Billigt som fan att leva (minst -50% av Sveriges priser).
- Få eller inga turister.
- Inte total jävla anarki-kaos som Venezuela.
- Inget MENA-land.
- Nu när det varit så jävla kukvarmt i sommar här så är värme inget krav.
- Någorlunda stabilt internet.

Alla förslag mottages tacksamt.

Da Lat i Vietnam.

Tio dagar där var som en ren hälsobehandling. Har aldrig mått bättre

Ser vidrigt bra ut på bilderna!

Hur är det med turism? Känner inte för att hamna i något slags Phuket-helvete.
Lust att berätta lite mer om själva resan?
Behövs visum? Finns det närliggande städer att besöka?

Visst svarar jag

Turism:
Da Lat är inget sedvanligt turistghetto med "the usual suspects" (strandalkisar och charter/all-inclusive boskap), dessa stannar i Saigon, Distrikt 1. Det vanligaste turistklientelet i Da Lat är backpackers, inrikes ungdomar på mc-resa och rika Vietnameser. Da Lat är Vietnams Båstad kändes det ibland som

Da Lat är "störst i trakten" det finns mycket vacker natur i omgivningen och "stadsmässigt" är det småbyar i trakten som är standardnivå. Men det finns Wi-Fi på i princip alla restauranger, även de minsta.

Svenskar är visumbefriade i Vietnam i 15 dagar.

Da Lats vin är riktigt gott också (över all förväntan) så prova det ifall du åker.

Svarar gärna på fler frågor om du har dem, men förmodligen inte idag, skriver på telefon så därför är det inte så "breda svar"

Finns inget värre än ställen fullsmockade med turister. Ja, jag fattar det ironiska med att gnälla på turister när man själv är en, men men.

Sålänge det inte är i nivå med Kanarieöarna, Paris eller liknande så är jag nöjd.




Alright. Har inte tänkt så mycket på om man föredrar natur framför stad, men det du säger och det man ser på bilderna verkar väldigt bra.

Indien.

Känner igen mig själv mycket i din text, jag kopplade bort ifrån allt när jag nådde en punkt i mitt liv för många år sedan som jag inte kunde hantera. Familen, alla relationer, sociala medier, jag kunde inte hitta min plats i samhället. Tiden som har gått har spenderats på att lära känna mig själv och slipa på mina färdigheter.

Jag åkte inte till en specifik destination men skulle jag ge några rekommendationer så platser med mycket friluftsliv, platser där du kan utvecklas och komma närmare jorden.

Högländerna, där slipper du allt.

Inget som spontant lockar då jag hört en del dåligt om landet, men jag är öppen för förslag.

Något speciellt område du tänker på? Skulle du välja Indien före land ett land i exempelvis sydostasien?



Ja, allt känns jävligt tungrott just nu. Har verkligen 0 att leva för i Sverige, egentligen, så frågan är vad fan man gör kvar här. Tror att en längre resa hade gjort mig gott.



Några exempel? Vad är det för kostnader för att leva där?

Mja, det är skillnad på "turister", "turister" och "turister" och det var den mentaliteten som mötte mig i Vietnam generellt och Da Lat speciellt. Det här är inte min idé, jag hade en dylik tanke för jag har aldrig sett på mig själv som turist utan en "besökare" men genom en ortsbo fick jag det ganska svart på vitt.

Det finns "turister" (semesterfirare) som i princip är boskap, de hänger i Distrikt 1, dricker, röker, jagar horor, strör pengar kring sig och finns i princip bara för att mjölka pengar ur.

Sen finns det "turister" som vill se museerna, se historiska platser, resa lite i trakten, äta "riktig" mat, krypa runt i Cu Chis tunnlar, skjuta några bulor med en M16, köpa böcker och udda ting. Också folk man kan mjölka på pengar men "med lite respekt", dvs man ska inte försöka blåsa byxorna av dem med ett påklistrat flin.

Sen finns det "turister" ie "backpackers" som reser till Da Lat och andra orter utanför turistområdena som är lite av en kuriositet som ortsbefolkningen ser på som vi ser på en vänskaplig herrelös katt eller en knasig apa. Ge den mat, ge den husrum så länge den inte fräser eller bits och se vad den gör, vi kanske får ett gott skratt, vi kanske kan ha nytta av den.

Da Lat är suveränt om du bara vill ha en ort där du helt och hållet kan koppla bort precis allt från ditt egna liv och bara fokusera på vad som finns direkt framför dig, jag kan nog inte rekommendera det om du vill starta ett nytt liv eller så för det har jag ingen erfarenhet av men om du bara vill komma bort en tid, leva lugnt, äta billigt och dricka världens bästa kaffe så rekommenderar jag varmt att åka till Da Lat.

Bo på nåt småskaligt "vandrarhem" som drivs av gamle herr & fru Nguyen som kommer ihåg när Onkel Ho ställde till ett sånt jävla liv uppe i norr och när G.I Joe susade omkring i sina Hueys, snacka med ungdomar som susar omkring på vespor för att det är skollov på knackig engelska och teckenspråk, ät grillspett och pho som kostar ingenting och sitt på plaststolar som går sönder för att de inte är anpassade för 1.90 m långa utlänningar som väger 100 kg

Tror nog alla går igenom en sådan punkt mellan tjugo och trettio, de som inte gör det får nog en hård medellivskris när de slår i 40-taket.

Det är som vattkoppor fast på en mental nivå, bättre att få det när man är så ung som möjligt, gå igenom det och så är det över sen. Får man det senare blir det bara värre, speciellt för män.

Tack för utförligt svar!

Ska definitivt läsa på mer om Da Lat och kolla boendemöjligheter nu i helgen



Ligger mycket i det du säger. Har själv badat i denna existensiella ångest till och från nu i flera års tid (är 27 nu). Jobbet har periodvis fungerat som distraktion, men innerst inne vet jag att det bara är bullshit.

Att braka in i den här väggen vid 40 vågar jag inte ens tänka mig. Fyfan i helvete. Hade nog tagit livet av mig om så var fallet. Håller helt med om att det är bättre att få skiten så tidigt som möjligt och få det överstökat (samma sak med krossat hjärta från relationsproblem, fö.