Helsingborgs dagblads Stephan Wagner recenserade för fjorton år sedan Alain de Bottons "konsten att resa"
https://www.hd.se/2005-05-30/hoppet-om-en-riktig-svensk-sommar
Ur texten:
"Bruset som uppstår när man bläddrar i resekatalogerna är förväntningarnas melodi. Vart går resan - och svenskarnas surt förvärvade och dubbelbeskattade pengar - den här gången?
För att balansera all denna uppdämda frustration, dessa förhoppningar om en komplikationsfri och avkopplande resa till gassande värme, rekommenderas än en gång läsning av en sedvanligt god bok i ämnet.
Alain de Botton, uppväxt i Schweiz och Storbritannien, funderar i alla möjliga riktningar i den sin vardagsfilosofiska "Konsten att resa". När vi ser ett resmål framför ögonen ser vi just bara - resmålet. Strand. Bar. Parasoll. Hängmatta. På planeringsstadiet njuter vi i förväg av broschyrens idyll.
Vi bortser däremot helt från rekordtidig uppstigning, tidsödande färd till flygplats, mördande tråkig incheckning, obekväma flygstolar, färd till hotellet och mötet med en destination som bara vid en första anblick påminner om miljön som förespeglats.
Med lite otur ligger semesterlägenheten mot en bakgård där sopor från decennier lagrats. Våra högt uppskruvade förhoppningar går i moln och kampen för kompensation från en motvillig researrangör tar sin början och förgiftar hela vistelsen. Och sen ska man resa hem igen...
Naturligtvis finns det lyckade semestrar, men visst handlar projektet många gånger om en ren chansning. Alain de Botton förtäljer även den sedelärande historien om hertigen av des Esseintes, en enstöring som trivdes i sin självvalda isolering i en enorm villa i utkanten av det sena 1800-talets Paris. Denne misantrop undvek människors tarvlighet och begav sig sällan någonstans. Han var kort och gott - lycklig.
Men en dag slog honom tanken att åka till London. Varför inte vidga vyerna en liten, liten aning? Han kom dock inte längre än till en engelsk restaurang på rue d'Amsterdam. Där beställde han en bit rostbiff, en öl och en bit stilton.
Bistert konstaterade han att resan knappast behövde fullföljas. Redan ett ytligt möte med brittisk kultur var nog. Inför sitt inre öga skådade han umbäranden i form av att uthärda främmande sängar och släpa omkring sin bräckliga lekamen efter resehandbokens på förhand uppgjorda rutt. Han betalade, lämnade restaurangen, åkte hem till sina domäner som han aldrig lämnade igen."