Efter årtionden av släktingar, grannar och bekantas berättelser och vykort från kanarieöarna for jag glad i hågen dit i Januari 2015 för att tina upp (Jag fullkommligt hatar vintern) Jag hade väl i sanningens namn inte gjort någon grundlig undersökning av denna jordens plats mer än att södra GC var bäst för soldyrkaren om man avlägger sitt besök under vintern...
Redan på flygplatsen började jag ana oråd. Den där hettan som normalt slår emot en när man kliver ur flygplanet dit jag brukar resa, den infann sig aldrig. Väl ute hade ett ordetligt moln parkerat sig rakt framför solen, och det var rent ut sagt kallt...
Tog en taxi till maspalomas och checkade in på hotellet som motsvarade dom flesta förväntningarna. Dottern som längtat efter denna resa krängde på sig baddräkten och hoppade rakt i poolen. Det doppet blev inte långvarigt. När barn inte badar, då är det kallt. Det tog ungefär 30 sekunder för mig att konstatera att det här blir nog ingen badsemester... Dom fem första dagarna genomleds av ett brungrått väder och blåst som inte var av denna världen... Jag förstod att vi hade drabbats av en sk Calima. Mer eller mindre sandstorm från sahara som blockerade solen. Jacka och långbyxor på! Sjättedagen började solen att tränga igenom detta dis och genom att vräka upp några solsängar på högkant lyckades jag få så mycket vindskydd att det gick att ligga i badkläder och sola...
Resan gick hem till kylan igen...
Samma höst, november 2015 bar det av igen. Denna gång till Amadores, Puerto Rico och Anfi. Nu var det bättre. Både sol och bad... i tre dagar. Sen var det dags för Calima IGEN! Fyra dagar med storm och jacka igen innan planet tog oss hem.
Jag lovade mig själv att aldrig mer åka dit. Förutom totalt 65% Calima-skitväder på mina två olika resor dit har jag heller aldrig upplevt något så obegripligt ful natur...
Är mina erfarenheter av Gran Canaria korrekta eller har jag bara haft en ofattbar otur med vädret. Jag reser enkom för att sola, bada och dricka öl i solgass... Bör jag göra ytterligare försök?